Den underlägsna makten

I våra huvuden har vi en inprogrammerad känsla av att övergrepp är värre om förövaren är högre i hierarkin än offret. Att det är värre att sparka neråt än uppåt. Jag tycker att denna inställning är funktionell. Vi kör vidare på den.

I sin urartade form säger dock denna känsla att det är helt okej att använda annars förkastliga metoder, om de riktas ”uppåt”. Detta går att diskutera, särskilt med hänsyn till ickevåld. Personligen tycker jag det är ett långt steg från att tycka att något är mindre dåligt till att se det som acceptabelt. Hursomhelst.

Livet som ätare av vegansk/vegetarisk kost innebär ständigt nya oprovocerade konfrontationer med hån, förlöjliganden och annat verbalt våld från köttätare. Förbryllande många köttätare visar sig vara helt rabiata i sin politik. Den trevligaste människa kan plötsligt skämta ”men du kan väl gå ut och beta på gräsmattan, höhö.” Ibland fortsätter den mentala misshandeln med något i stil med ”men har du ingen humor?” ackompanjerat av osynliggörande hån över huvudet dig.

En observation; köttätarna verkar känna att de riktar dessa sparkar uppåt. Som att veggot, den normbrytande minoritetsföreträdaren, skulle utgöra någon överhet.

Samma tendens kan ses i samtal mellan människor som praktiserar olika relationsteorier. Monogama känner sig på något vis i underläge i förhållande till RA- och polyfolk. Lyssna t ex på E. Jensens fördomsfulla rant [mp3]. Hen slår något slags rekord i rimmat människoförakt. Jensen verkar känna sig uppriktigt hotad av polygamin.

Men jag tror att hens kavalkad av fördömanden av människor som lever på ett annat sätt än henom själv egentligen bottnar i ett feltänk. Jensen känner sig på något berättigad att utdela de hårda sparkarna, för att hen upplever att de riktas uppåt i hierarkin. Men så är det ju inte. Relationsanarkister och polyamorösa är en utsatt minoritet!

Vad är det som gör att t ex köttätare och mononormativa beter sig mot normbrytande minoriteter som om de senare är i överläge, när det är precis tvärt om? Jag tror att dessa nedåtsparkare upplever ett intellektuellt, moraliskt eller utvecklingsmässigt personligt underläge.

Köttätaren tycks känna att veganen och vegetarianen företräder någon typ av moralisk överhet, att de är människor som lyckats göra ett personligt val som köttätaren inte klarar att göra. Det är som att köttätaren själv anser sig vara moraliskt underlägsen och därigenom får rätt att håna och psykiskt terrorisera överheten.

Den monogama verkar snarare känna en utvecklingsmässig underlägsenhet. En av mina vänner uttryckte sig om relationsanarki som att hen inte hade ”kommit så långt än”. Det är ett feltänk, då relationsanarkin inte på något sätt är ett hot mot, utan tvärtemot innefattar även min väns relationsform. Men uttalandet förklarar kanske känslan som ligger bakom de mentala övergrepp som polymänniskor utsätts för. De tänks ha kommit ”längre i sin personliga utveckling”, gjort sig av med den föraktade känslopaketet ”svartsjuka”. Därför blir de, i egenskap av ”längre komna” och därmed överordnade, lovliga att rikta sparkar mot.

Vad vi behöver göra är att tänka. Innan vi instinktivt använder lite tveksamma metoder mot en upplevd makthavare behöver vi stanna upp och fundera på om det verkligen är vi som är i underläge. Egentligen kanske det är vi som har maktövertaget.

Köksbordssamtalet som dog, eller ”trygghetsnarkomanen som visste för mycket (om kärnkraft och Bittorrent-trackers)”

Nyligen satt jag mitt i verkligheten runt ett Hägglundskt köksbord och diskuterade ålderspension. En av deltagarna ansåg att det nog ”fan börjar bli dags” att pensionsspara, vilket köksbordssamtalets deltagare raskt affirmerade med cyniska kommentarer om hur dåligt deras premiepensionsfonder har förräntat sig. Jag höll med. Vi har en massa goda anledningar att spara, menade jag, och föreslog en sparandestrategi.

Syftet med att pensionsspara privat är ju att uppnå en större trygghet inför framtiden. Men, om vi istället effektiviserar våra liv här och nu och lär oss att leva på mindre, då kommer vi uppleva samma ökade trygget. Det får samma effekt som om vi arbetar ihop mer pengar för att kunna leva lika överflödigt i vår ålderdom som vi gör nu. Istället för att öka mängden pengar kan vi lära oss att utnyttja de vi har på ett bättre sätt. Effektivisering av privatlivet är dessutom överlägset ett rent monetärt sparande på flera sätt. Teknik och kunskap är tryggare än pengar på banken (eller ve och fasa – pengar på börsen!). Värdet av att kunna laga en god måltid med billigare råvaror riskerar inte att gå om intet i ”kriser” och ”krascher”. Ingen kan ta ifrån dig kunskapen om hur du odlar dina egna grönsaker. Minskad varukonsumtion innebär dessutom en minskad miljöpåverkan, är inte det trygghetstänk sås säg.

Trygghet, tänker du. Det är väl inte så hett va? Jo, det är det.

Trygghet är the shit.

Jag förespråkar inte yttrandefrihet för att alla har någon pseudosjälvklar ”rätt” att yttra sig. Det är inte för att vara storsint, för att de där idioterna med dåliga åsikter inte ska känna sig kränkta och låsa fast sig i sina korkade idéer. Yttrandefriheten är inte en kristen idé om min egen förträfflighet och insikten om att tolerans är det bästa sättet att omvända folk till den rätta läran. Nej, jag vill ha yttrandefrihet för att jag tror att jag själv är en idiot. Men jag vet inte på vilket sätt ännu. Vi har inte här och nu nått tankens högsta stadium, vi har alla åsikter som folk om hundra år kommer tycka är avskyvärda. Denna avsky måste få komma fram, vi måste garantera att framtidens människor tillåts idiotförklara oss. Därför behövs yttrandefrihet, för att driva det gemensamma tankearbetet mot något bättre.

Men vad har det med trygghet att göra? Jo, bara en trygg människa vågar säga det som behövs sägas. Om du i brist på grundläggande trygghet tvingas vara trevlig, intressant och lagom queer hela tiden kommer du utöva självcensur. Bara den trygga vågar idiotförklara sina medmänniskor. Bara om vi känner oss trygga vågar vi satsa på våra idéer och drömmar.

Trygghet är skiten. Sparande är trygghet. Men vi ska inte sätta likhetstecken mellan sparande och samlande. Sparande kan lika gärna vara att dra ner på sin energiförbrukning, utan att för den skull samla på sig all den energi som du normalt sett skulle gjort av med i batterier, för senare användning. Jag vill hävda att sparande utan samlande skapar större trygghet, då det eliminerar ett osäkerhetsmoment – batteriet. Kunskapen om hur du klarade dig på mindre energi är ett trygghetsskapande sparande i sig.

Behöver du för den skull sänka din ”standard” för att spara och bli trygg? Inte om du inte vill. Kunskap och teknik är fantastiska grejer. Att producera protein medelst baljväxter är långt mycket effektivare än att göra det med djur. Precis som Bittorrent effektiviserar flöden genom elimination av mellanhänder, suddar vegetarianism och veganism ut behovet av energi- och maktintensiva mellanhänder – köttbönderna. Du kan äta lika god mat men till en betydligt mycket mindre samhällsekonomisk kostnad. Du blir därmed mindre beroende av ekonomiska konjunkturer – du blir trygg.

Ponera att det rådde en osäkerhet inför proteinproduktionen i Sverige. Vad botar osäkerheten och otryggheten bäst, gigantiska investeringar i nya högteknologiska grisfabriker eller folkbildning om hur proteinintaget kan komma från andra källor än grisar? Det senare alternativet är attraktivare av ett antal anledningar. Miljö- och djurskyddsargument kan naturligtvis anföras, men framförallt är det besparingen som är intressant. De stora grisindustrierna utgör en osäkerhet, vi lägger makten över våra liv i någon annans händer. Tryggheten hotas av att någon annan har kontrollen över griscentralen.

Men vi behöver effektivisera och spara på fler saker för att öka tryggheten. Nästa lysande exempel är kärnkraften.

I Riksdagen framfördes igår vädjanden om att ”trygga framtiden för den energiintensiva industrin”. Utan kärnkraften skulle inte investerare våga satsa pengar i basindustrin, sades det i en kavalkad av trygghetsargument från trygghetspartiet Kristdemokraterna. Men blir verkligen människor i allmänhet trygga bara för att rika kapitalister blir trygga? Blir vi tryggare av att centralisera energiproduktionen? Erik Berg skrev för ett tag sedan en text på sin blogg Approximationer som måste läsas av alla:

Kärnkraften förutsätter helt enkelt att allting fungerar och i all evighet ska fortsätta fungera för att den inte ganska så fort ska bli direkt farlig. Det är små toleransmarginaler det handlar om och det är på det viset en mycket riskfylld konstruktion vi placerat i samhällets hjärta.

Det totala beroendet av stabilitet göder en särskild paranoia som breder ut sig från maktens cirklar i vår tid. Med ständigt alltmer avancerade och integritetskränkande metoder är de på sin vakt mot inbillade eller verkliga hot. I ett samhälle beroende av kärnkraft är ett övervakningssystem som FRA nog, dessvärre, en nödvändighet. Eller ter sig åtminstone så, för dem som har uppdraget att vaka över systemets stabilitet.

Det ligger mycket i vad Alvin Weinberg, chef för kärnforskningscentret Oak Ridge i USA konstaterade 1972, att mänskligheten genom att ”ta atomkraften i sin tjänst har slutit ett Faust-avtal som kräver väldisciplinerade, auktoritära samhällen för all framtid för att behärska de inneboende farorna.” [Om kärnkraften är svaret, hur löd isåfall frågan?, Approximationer, 24 mars 2010]

Verklig trygghet uppnår vi genom att spara. ”Basindustrin” kan effektivisera sig och vi kan effektivisera våra liv och onödiggöra delar av basindustrin. Konsumerar vi en produkt mindre kan vi producera en produkt mindre – arbeta mindre. Detta ger oss mer makt över våra liv och gör oss mindre beroende av maktens nyckfullhet. Färre och mindre centraliserade system gör samhället starkare och mindre sårbart, samtidigt som vi inte gör lika stor åverkan på miljön. Dagens ekonomiska system må inte uppmuntra till att följa denna enkla logik, men den gäller fanimej alltjämt.

Alltså, jag älskar verkligen teknik. Men teknikutveckling innebär inte bara att hitta på en ny häftig produkt, utan kan lika gärna vara effektiviserande protokolldesign. Att skriva resurssnåla program som kan göra en hopplöst slö gammal hemdator till en blixtrande Bittorrent-tracker är utveckling, men också besparing. Den fria tid som uppstår när vi genom kunskap och teknik inte längre behöver arbeta lika mycket för att ha råd med maten på bordet, behöver inte fyllas med annan slösaktig konsumtion. Den kan fyllas med klimatneutralt musicerande eller ännu mer effektiviserande teknikutveckling.

Köksbordssamtalet tappade styrfarten när jag presenterat dessa tankar kring pensionssparande. ”Men det är ju kul att konsumera! Jag gillar det,” sa någon.