Trevlig, intressant och lagom queer #fail

Du packar dina lådor för sjuttioelfte gången och flyttar till ett nytt andrahandskontrakt. Faller svettig ner på en ny säng, som inneboende hos ännu en ofrivillig hyresvärd. Det finns inga ordnade tillgängliga former för att bo ihop med andra, inte heller några möjligheter att bo för sig själv. De få utannonserade kollektiven verkar drunkna i ansökningar, men du är ändå alltid av fel kön eller diet för att kvala in. De enda lägenheter som utannonseras är stora och dyra. Du har inte råd, inte heller modet att försöka starta ett eget kollektiv. Hur ska du hitta några andra som du kan lita på kommer betala hyran?

De som vill bo själva hittar ingenstans att ta vägen och tvingas bo med andra, de som vill bo med andra tvingas bo själva. Du tvingas fjäska dig in i boendesituationer som du egentligen inte vill vara i, bara för att hanka dig fram ett par månader till. Du tvingas utstråla en omänsklig trevlighet mest hela tiden. Du vet inte vem av alla bekantskaper som kanske kommer visa sig ha ett rum ledigt när du behöver det nästa gång. Eller en lägenhet till tredjehandsuthyrning. Eller, för den delen — ett jobb.

För du byter ju jobb minst lika ofta som bostad. Vissa lever frihetstörstande ut i ”att vara sin egen [företagare]”-idealet och jagar ständigt nya uppdrag. Andra vågar inte ”prova sina vingar,” men hoppar mellan timvikariat och bemanningsföretag. Allt du säger, allt du skriver på Twitter, alla fula miner du gör på fester — allt googlas fram av framtida arbetsgivare. I minglet på kafferasten och på nätet säger du att det är ett jäkla problem det där. Att allt kan googlas fram, att ”integriteten” är hotad av företag som vill profitera på din information. Men innerst inne vet du att det allvarligaste problemet är googlaren. Att någon sitter där från början och söker efter vem du ”egentligen är” och att något som de tycker verkar konstigt eller otrevligt kan undan rycka mattan som du står på.

Än värre; de kan stöta på något som de tror att någon tror kan uppfattas som otrevligt.

Denna kamp för att ständigt uppfattas som trevlig och intressant är tärande, inte minst för att du slåss mot en osynlig fiende. Du får inte reda på varför du inte fick plats i det till synes underbara kollektivet fullt med kreativa människor som gillade kaffe och politiska diskussioner. Inget svar. Kom mejlet ens fram? Tilltänkta arbetsgivare meddelar aldrig att: ”Tyvärr, du fick inte jobbet eftersom vi hittade en ful bild på dig på Facebook som tillsammans med det du skrev på Twitter om att fackföreningarna måste börja organisera ungdomar och utlandsfödda, som du kallade ‘den verkliga underklassen’, fick oss att välja en annan sökande”.

Åh, denna tredje gradens trevlighets- och intressanthetsnormering. Det räcker ju inte med att du ska tro att människor ska tycka att du är trevlig och intressant. Du ska även tro att de ska tro att någon annan kommer tycka att du är trevlig och intressant. Vara trevlig och intressant. Vara trevlig och intressant.

VARA TREVLIG OCH INTRESSANT!!!1111

Denna trevlintressnormering (<— omgwtf är det för jävla ord egentligen??) påtvingas dig eftersom samhället saknar en grundläggande trygghet, och den gör dig inte till en  särskilt intressant människa. Du tvekar innan du skriver den där utmanande tanken på Twitter. Om du är man är du aldrig förtvivlad och hjälplös. Är du kvinna undviker du att vara uppkäftig. Du klär dig sådär lagom queer, men ingen vågar vara konstig på riktigt. Tänk om någon tilltänkt hyresvärd läser att du hatar pengar och förresten så har du inga och vill inte ha några heller.

Det får dessutom gärna verka som att du vet något som inte andra vet, att det finns en tanke bakom som inte är självklar. Att vara förstådd är att vara genomskådad. Konkreta visioner, åsikter och tydliga val av livsföringar blir feta nonos. Den där lagoma mysikten får inte brytas. Om du ska verka trevlig. Och intressant.

Det är en personlig tragedi för dig, att oroligt försöka vara trivsamt mystisk hela tiden, att ständigt utöva självcensur. Men det driver också samhällsutvecklingen i en märklig riktning. Den ständiga otryggheten och misstron inför andra instiftas istället som en naturlag för mänskligt beteende och utifrån den spinner allt liksom på. Åt något håll, oklart vart. Aldrig kan du leva såsom du genom bildning, intuition och erfarenheter tror dig förstå är en bättre väg, eftersom du ständigt måste förhålla dig till vad du tror att andra tror att andra tycker är ett trevligt och intressant beteende.

Dina politiska visioner, din konst, din kärlek — allt blir bara små gupp på en färd med obestämd riktning. För så länge du saknar trygghet och något att falla tillbaka på om dina idéer är dåliga, din kärlek otrillräcklig och allt bara fejlar, kommer du tvinga dig att vara trevlig och intressant.

Medmänsklighet, tillit och en tro på andra människors drömmar kommer därför alltid nedprioriteras, medan misstänksamhet och förtroendelöshet inför andra kommer vara de spelregler alla måste sätta i första rummet. Detta kommer sätta riktningen. Istället för att vi organiserar samhällets utifrån en tänkt medmänsklig väg, blir vägen blott en reaktion på ett omänskligt sätt att organisera samhället.