Köksbordssamtalet som dog, eller ”trygghetsnarkomanen som visste för mycket (om kärnkraft och Bittorrent-trackers)”

Nyligen satt jag mitt i verkligheten runt ett Hägglundskt köksbord och diskuterade ålderspension. En av deltagarna ansåg att det nog ”fan börjar bli dags” att pensionsspara, vilket köksbordssamtalets deltagare raskt affirmerade med cyniska kommentarer om hur dåligt deras premiepensionsfonder har förräntat sig. Jag höll med. Vi har en massa goda anledningar att spara, menade jag, och föreslog en sparandestrategi.

Syftet med att pensionsspara privat är ju att uppnå en större trygghet inför framtiden. Men, om vi istället effektiviserar våra liv här och nu och lär oss att leva på mindre, då kommer vi uppleva samma ökade trygget. Det får samma effekt som om vi arbetar ihop mer pengar för att kunna leva lika överflödigt i vår ålderdom som vi gör nu. Istället för att öka mängden pengar kan vi lära oss att utnyttja de vi har på ett bättre sätt. Effektivisering av privatlivet är dessutom överlägset ett rent monetärt sparande på flera sätt. Teknik och kunskap är tryggare än pengar på banken (eller ve och fasa – pengar på börsen!). Värdet av att kunna laga en god måltid med billigare råvaror riskerar inte att gå om intet i ”kriser” och ”krascher”. Ingen kan ta ifrån dig kunskapen om hur du odlar dina egna grönsaker. Minskad varukonsumtion innebär dessutom en minskad miljöpåverkan, är inte det trygghetstänk sås säg.

Trygghet, tänker du. Det är väl inte så hett va? Jo, det är det.

Trygghet är the shit.

Jag förespråkar inte yttrandefrihet för att alla har någon pseudosjälvklar ”rätt” att yttra sig. Det är inte för att vara storsint, för att de där idioterna med dåliga åsikter inte ska känna sig kränkta och låsa fast sig i sina korkade idéer. Yttrandefriheten är inte en kristen idé om min egen förträfflighet och insikten om att tolerans är det bästa sättet att omvända folk till den rätta läran. Nej, jag vill ha yttrandefrihet för att jag tror att jag själv är en idiot. Men jag vet inte på vilket sätt ännu. Vi har inte här och nu nått tankens högsta stadium, vi har alla åsikter som folk om hundra år kommer tycka är avskyvärda. Denna avsky måste få komma fram, vi måste garantera att framtidens människor tillåts idiotförklara oss. Därför behövs yttrandefrihet, för att driva det gemensamma tankearbetet mot något bättre.

Men vad har det med trygghet att göra? Jo, bara en trygg människa vågar säga det som behövs sägas. Om du i brist på grundläggande trygghet tvingas vara trevlig, intressant och lagom queer hela tiden kommer du utöva självcensur. Bara den trygga vågar idiotförklara sina medmänniskor. Bara om vi känner oss trygga vågar vi satsa på våra idéer och drömmar.

Trygghet är skiten. Sparande är trygghet. Men vi ska inte sätta likhetstecken mellan sparande och samlande. Sparande kan lika gärna vara att dra ner på sin energiförbrukning, utan att för den skull samla på sig all den energi som du normalt sett skulle gjort av med i batterier, för senare användning. Jag vill hävda att sparande utan samlande skapar större trygghet, då det eliminerar ett osäkerhetsmoment – batteriet. Kunskapen om hur du klarade dig på mindre energi är ett trygghetsskapande sparande i sig.

Behöver du för den skull sänka din ”standard” för att spara och bli trygg? Inte om du inte vill. Kunskap och teknik är fantastiska grejer. Att producera protein medelst baljväxter är långt mycket effektivare än att göra det med djur. Precis som Bittorrent effektiviserar flöden genom elimination av mellanhänder, suddar vegetarianism och veganism ut behovet av energi- och maktintensiva mellanhänder – köttbönderna. Du kan äta lika god mat men till en betydligt mycket mindre samhällsekonomisk kostnad. Du blir därmed mindre beroende av ekonomiska konjunkturer – du blir trygg.

Ponera att det rådde en osäkerhet inför proteinproduktionen i Sverige. Vad botar osäkerheten och otryggheten bäst, gigantiska investeringar i nya högteknologiska grisfabriker eller folkbildning om hur proteinintaget kan komma från andra källor än grisar? Det senare alternativet är attraktivare av ett antal anledningar. Miljö- och djurskyddsargument kan naturligtvis anföras, men framförallt är det besparingen som är intressant. De stora grisindustrierna utgör en osäkerhet, vi lägger makten över våra liv i någon annans händer. Tryggheten hotas av att någon annan har kontrollen över griscentralen.

Men vi behöver effektivisera och spara på fler saker för att öka tryggheten. Nästa lysande exempel är kärnkraften.

I Riksdagen framfördes igår vädjanden om att ”trygga framtiden för den energiintensiva industrin”. Utan kärnkraften skulle inte investerare våga satsa pengar i basindustrin, sades det i en kavalkad av trygghetsargument från trygghetspartiet Kristdemokraterna. Men blir verkligen människor i allmänhet trygga bara för att rika kapitalister blir trygga? Blir vi tryggare av att centralisera energiproduktionen? Erik Berg skrev för ett tag sedan en text på sin blogg Approximationer som måste läsas av alla:

Kärnkraften förutsätter helt enkelt att allting fungerar och i all evighet ska fortsätta fungera för att den inte ganska så fort ska bli direkt farlig. Det är små toleransmarginaler det handlar om och det är på det viset en mycket riskfylld konstruktion vi placerat i samhällets hjärta.

Det totala beroendet av stabilitet göder en särskild paranoia som breder ut sig från maktens cirklar i vår tid. Med ständigt alltmer avancerade och integritetskränkande metoder är de på sin vakt mot inbillade eller verkliga hot. I ett samhälle beroende av kärnkraft är ett övervakningssystem som FRA nog, dessvärre, en nödvändighet. Eller ter sig åtminstone så, för dem som har uppdraget att vaka över systemets stabilitet.

Det ligger mycket i vad Alvin Weinberg, chef för kärnforskningscentret Oak Ridge i USA konstaterade 1972, att mänskligheten genom att ”ta atomkraften i sin tjänst har slutit ett Faust-avtal som kräver väldisciplinerade, auktoritära samhällen för all framtid för att behärska de inneboende farorna.” [Om kärnkraften är svaret, hur löd isåfall frågan?, Approximationer, 24 mars 2010]

Verklig trygghet uppnår vi genom att spara. ”Basindustrin” kan effektivisera sig och vi kan effektivisera våra liv och onödiggöra delar av basindustrin. Konsumerar vi en produkt mindre kan vi producera en produkt mindre – arbeta mindre. Detta ger oss mer makt över våra liv och gör oss mindre beroende av maktens nyckfullhet. Färre och mindre centraliserade system gör samhället starkare och mindre sårbart, samtidigt som vi inte gör lika stor åverkan på miljön. Dagens ekonomiska system må inte uppmuntra till att följa denna enkla logik, men den gäller fanimej alltjämt.

Alltså, jag älskar verkligen teknik. Men teknikutveckling innebär inte bara att hitta på en ny häftig produkt, utan kan lika gärna vara effektiviserande protokolldesign. Att skriva resurssnåla program som kan göra en hopplöst slö gammal hemdator till en blixtrande Bittorrent-tracker är utveckling, men också besparing. Den fria tid som uppstår när vi genom kunskap och teknik inte längre behöver arbeta lika mycket för att ha råd med maten på bordet, behöver inte fyllas med annan slösaktig konsumtion. Den kan fyllas med klimatneutralt musicerande eller ännu mer effektiviserande teknikutveckling.

Köksbordssamtalet tappade styrfarten när jag presenterat dessa tankar kring pensionssparande. ”Men det är ju kul att konsumera! Jag gillar det,” sa någon.