Det jag försöker göra med detta projekt, Beaneditor, är att staka ut en ny riktning. Redaktören, urvalet och sammanhanget är en minst lika viktig, rolig och värdig syssla som bloggandet. En tidning redigerad av en maskin är lika ointressant som ett blogginlägg skrivet av en maskin.

Jag gjorde en screencast för att visa hur verktyget fungerar.

Det är en mycket tidig version av programvaran, men jag vill ändå bjuda in er att tänka och tycka om det. Registrera ett konto på aneditor.be och prova! Tidningen jag gör i screencasten finns på http://aneditor.be/hannesm

Många funktioner saknas ännu. Just nu fungerar den automatiska inläsningen av artiklar endast med WordPress och Blogspot, men tanken är att de flesta olika typer av innehåll ska stödjas. Det ska också bli några fler verktygsknappar, bättre HTML-editor, WYSIWYG-läge, pdf-generering (så att bloggar kan leta sig ut till personer som aldrig tänkt tanken att läsa på en dataskärm), osv. Kom gärna med idéer i kommentarsfältet.

Jag kommer lägga upp koden på beaneditor.org vartefter.

Märkligt, kan tyckas.

Men t.co är inte en URL-förkortare. Det är en URL-kaka. Anledningen till att det genereras en ny t.co-URL när du delar en redan ”förkortad” URL är att ditt användar-ID på Twitter kodas in i URL:en. Det innebär att när t.co-länkarna letar sig ut på nätet utanför Twitter, så kan Twitter läsa av vem som delade länken och datamajna information som de kan sälja till annonsörer och andra hugade spekulanter. Men vem som delade länken är inte det enda de kan läsa av.

Om den som klickar på länken är inloggad på Twitter med en kaka, kan Twitter läsa av även dennas identitet. Tänk nu också på mitt lilla Disqus-script. Twitter kan med den metoden lätt läsa av alla som är inloggade på Disqus, t ex. Om de har ett avtal med Facebook eller någon annan stor kakleverantör kan de rent teoretiskt registrera användare med sådana kakor också.

Vi kan även utgå från att andra stora URL-”förkortare” såsom bit.ly loggar dig när du tar omvägen om deras servrar.

Mitt förslag är blygsamt men allvarligt menat. Jag tycker vi börjar kalla förkortade URL:er för kakade URL:er och URL-förkortningsfirmor för URL-kakmonster.

Vi behöver sluta skönmåla kakade URL:er som ”förkortade” och kanske, men förmodligen inte, skulle det gå att hävda att den nya kaklagen omfattar URL-kakmonstren.

Resultat: Swedecopy!

”Jag tycker det är dags att vi börjar utnyttja den privatkopieringsersättning som vi betalar till Copyswede,” skriver J. Ekblad på sin blogg.

På Swedecopy kan du lägga till dina vänner och dela med dig av den musik som du själv har ”köpt” — helt lagligt (vad jag förstår). Fint är att applikationen är öppen källkod, vilket innebär att du kan driva en egen privatkopieringstjänst om du vill hjälpa till att distribuera och demokratisera internet.

Disqus är ett företag vars verksamhet består i att identifiera och centralisera kommentarer på bloggar. Gruppbloggarna SVD, Torrentfreak och SVT Debatt är exempel på forum som lockats att filtrera sina läsarkommentarer genom kolonialmakten Disqus. Att de valt att ge bort/sälja (?) användarnas loggar till Disqus är märkligt, identifiering via Facebook/Twitter/OpenId kunde de implementerat själva. Kanske är de dumlata. Kanske har någon ”sociala medier-expert”, bländad/korrumperad av stora fluffiga moln, lurat dem. Kanske ger outsourcingen en bra magkänsla. Det sänder en tydlig signal att rent fysiskt skilja skribenternas och ”läsarnas” texter. Här agerar vi, där reagerar ni.

Att centralisera dina läsares loggar och filtrera alla kommentarer genom proprietär kod och samvetslösa företag är — sitter du ner? — en onödig och dålig idé. Kommentarer administreras lika behändigt på din egen server som hos Disqus. Om ditt mål är att höja kvaliteten på kommentarerna är det helt fel att distansera dig från läsarna ännu mer. Tvärtom ska du ta kommentarerna på allvar, försöka bygga bort känslan av maktlöshet hos de som kommenterar. Är du anhängare av en högre grad av identifiering via Openid, Facebook etc kan du bygga sådan på din egen server.

Inledningen på detta blogginlägg är ett exempel på hur kommentarscentralismen inbjuder till missbruk. Jag visar ovan att Disqus kan användas för att identifiera alla dina besökare som har en inloggningskaka från Disqus. Det blir intressant att se hur många av de som trotsigt klickat på den förbjudna knappen som identifieras.

Detta är inte en buggrapport. Disqus är inte dumma i huvudet, de känner självklart till det här. Deras affärsmodell bygger inte på att ge användarna något, utan att ge användarna till något.

Observera: Klicket på knappen ovan är inte nödvändigt för att logga människors disqusinloggning. Ditt användarnamn kan läsas av och sparas endast genom att du öppnar en sida, såsom den sida som knappens länk leder till.

”Den kritiska tänkandet kan leda till kritik av både det ena och det andra i samhället. Men det har en inbyggd cynism: Du vet att situationen är eländig och du säger det kanske också, men samtidigt vet du att du inte kan göra något åt ​​det. Det kritiska tänkandet garanterar därför att ingenting händer.”

Det verkar som att det kritiska tänkandet inte bara avmäktigar de strukturer vi vill riva, utan även gör oss själva impotenta att bygga nya.

Jag ser en koppling till den den tröttsamma debatten om skepticism, som nyligen blossade upp (vad jag har förstått) när C. Wallin twittrade att hen kände sig hjälpt av healing och ett alternativmedicinskt preparat. Flera självutnämnda ”skeptiker” lyckades framställa sig själva i mycket osympatisk dager [sp.], som fundamentalistiskt troende på allt (och uteslutande) det som läkemedelsföretagen hittills har bedömt vara lönsamma investeringar. Å. Hidmark har bloggat bra om hur skeptikerrörelsen ”tar ställning för paradigm och vedertagna uppfattningar i frågor som är långt ifrån avgjorda” [sp.] och hur de förhastat avfärdar saker de inte känner till som magi [sp.].

Att få ett läkemedel godkänt är en oerhört kostsam process. Billiga effektiva lösningar som är svåra att patentera vinner inget kapital eller erkännande (något som exempelvis blir tydligt i historien om RISUG [sp.], ett ickehormoniellt preventivmedel för män). Detta gör att många fungerande men förhållandevis olönsamma substanser och metoder etiketteras som alternativmedicin och förvirrande nog därmed buntas ihop med bluffpreparat.

Det är lätt att förhålla sig skeptisk till alternativmedicin, men också lätt att under skepticismens fana köra fast i de teorier som är sanningar idag. På samma sätt är det lätt att använda sitt kritiska tänkande för att avfärda alla nya politiska visioner som hippietrams och som ”fina i teorin”, samtidigt som en glömmer att den kritiska insikten om att det även det nuvarande ekonomiska systemet är ”fint i teorin men inte funkar i praktiken”, manar till handling.

Vi behöver vara kritiska, men vara försiktiga med att kritisera det vi inte kan något om och inte har provat. Istället bör vi på goda grunder kritisera det vi faktiskt vet något om. Hidmark söker skepticism mot den etablerade nationalekonomiska forskningen [sp.] och jag längtar efter mer kritik av det tillväxttroende [sp.] arbetssamhället.

([sp.]-länkarna ovan är cachen av det länkade materialet och ett trevande försök av mig att börja praktisera mer kopimi och verkligt delande i mitt bloggande)

”Jag lutar åt vänster, men jag gillar också att höra hur högervridna tänker, och har därför ansträngt mig för att bli vän med några och lagt till dem som Facebook-vänner. /…/ Men deras länkar dök aldrig upp i mitt nyhetsflöde. Facebook hade tydligen räknat ut att jag fortfarande klickade på mina vänstervänners länkar mer än högervännernas /…/” [sid 5]

Utan att fråga dig sorterar Facebooks algoritmer bort information som du valt att prenumerera på genom att ”bli vän” med människor och ”gilla” sidor. Det påstås att föresatsen är att ge oss ”relevant” information och hjälpa oss att sålla i flödet – individualisering. På samma sätt har Google börjat individualisera (”personalize”) sökresultat utifrån en rad parametrar. Det tydligaste exemplet är den nya +1-knappen, som Google använder för att ranka sökresultat som dina vänner har plussat högre. Ingens sökresultat är längre den andras likt. Pariser kallar ditt individuella perspektiv på internet för ”filterbubblan”.

Andra har talat om ”informationskokonger”, men en bättre metafor vore kanske cellen. Med hjälp av den vi kan tänka oss ett cellmembran, med algoritmer för vad som ska släppas igenom, istället för ett simpelt filter. Begreppet viral (video, marknadsföring etc.) får då även en självklar relation till fenomenet. Även Kulleberg och Palmås smittontologi faller på plats. Virus hackar våra celler, tar sig igenom membranet (memebranet?) och får cellen att producera mer virus, sprida det vidare. På samma sätt tar sig virala videor och marknadsföring in i våra informationsceller och vi sprider smittan vidare genom att gilla och dela.

De två jagen
Den huvudsakliga fara som Pariser ser med filterbubblorna/informationcellerna är att de riskerar att släppa igenom lättsmält innehåll som vi gillaklickar, men stänger ute det lite mer svårtuggade men långsiktigt nyttiga. Vi serveras här en komplett måltidsmetafor. Pariser tänker sig att vår ”informationsdiet” blir obalanserad, med för lite informationsgrönsaker och för mycket informationsefterrätt. Detta får enligt henom som konsekvens att vi blir korkade. Från intevjun med Democracy now:

”De [tjänsteleverantörerna] säger: Vi ger er bara det ni vill ha! Men jag säger: Vad menar ni med ‘vad vi vill ha?’ Det finns ett kortsiktigt tvångsmässigt jag som klickar på kändisskvallret och mer triviala artiklar, och så finns det ett långsiktigt jag som vill vara en god medborgare och vara insatt i världsfrågor. /…/ De där sakerna är i konstant spänning, vi har de krafterna inuti oss.”

Köttet ställs i motsats till anden, det mänskligt impulsiva och onyttiga mot det gudomligt nyttiga. Faran skulle alltså vara att vårt långsiktiga nyttiga jag får för lite näring, att algoritmernas bortsållning blir en kollektiv prokastinering där vi skjuter bort det viktiga till förmån för det skräpkultur och fördummande mem.

Algoritmerna framstår nu plötsligt som lösningen, inte problemet. Med hjälp av dessa skulle vi kunna balansera de två jagen, hålla det impulsiva i schack. Bara vi konstruerar dem rätt. Pariser är mycket riktigt inte heller kritisk till algoritmerna som sådana. Hen beskriver i TED-föreläsningen tanken på ett ursprungligt nät fritt från mellanhänder som en myt, ”the founding mythology”:

”In a broadcast society, there were these gatekeepers, the editors, and they controlled the flows of information and along came the internet and it swept them out of the way and it allowed all of us to connect toghether – and it was awesome!”

Pariser fortsätter:

”But that not actually what’s happening right now. What we’re seeing is more of a passing of the torch, from human gatekeepers, to algorithmic ones. And the problem is that the algorithms don’t yet have the kind of embedded ethics that the editors did.”

Utöver att filterbubblorna beskrivs som ett hot mot ”den amerikanska identiteten”, är problemet alltså, menar Pariser, att algoritmerna ännu inte fått någon motsvarighet till pressetiken. Om Facebook, Google et al. gör algoritmerna transparenta och bygger membranen med det långsiktiga jaget i åtanke, kommer bekymren vara ur världen. När lagom mycket ”nyttig” svårtuggad information sipprar in i cellen kommer vi kunna hålla en balanserad informationsdiet.

Huruvida tjänsteleverantörerna, algoritmkonstruktörerna, redan jobbar med detta som mål är oklart. Pariser säger till Democracy now att Larry Page (Google) avfärdat farhågarna med att det ”inte är ett särskilt intressant problem.” En Facebook-ingenjör hade däremot sagt att:

”Look, what we love doing is sitting around and coming up with new clever ways of getting people to spend more minutes on Facebook. And we’re very good at that. This is a much more complicated thing that you’re asking us to do. You’re asking us to think about our social responsibility.”

Enligt Pariser överväger också Facebook att införa fler verb än ”gilla”, vilket skulle möjliggöra att ”nyttiga” informationsgrönsaker skulle kunna komma in i våra filterbubblor. Vi skulle kanske kunna klicka att vi ”uttrycker bestörtning” när vi läser om en svältkatastrof.

Facebook ger oss bara det vi vill ha… Not!
Tjänsteleverantörernas motiv med individualiseringen beskrivs dock av alla i debatten mycket förenklat och naivt. M. Gelin skriver att Facebook utvecklade sin filtrering ”just eftersom folk var trötta på det hysteriska flödet av irrelevant information som flödade fram i Facebooks livefeed”. Frågan är då varför företagen inte frågade användarna om de ville börja använda det nya filtret och varför de bokstavligen gömde avstängingsknappen i botten av en automatladdande sida. ”Redigera inställningar”-länken försvinner neråt i takt med att du scrollar och du får som ett gepard jaga ditt byte en bra bit innan det tröttnar. Till slut stannar ajaxladdningen och du kan klicka dig fram till inställningssidan för att visa inlägg från ”alla dina vänner och sidor” igen. Jag har även fått rapporter om att filtret plötsligt kan återaktiverats igen, utan notifikation.

Framförallt anser Gelin att problemet inte finns eftersom hen själv redan stöter på ”alltför mycket oväntad och överraskande information på webben”.

Även J. Jardenberg ser inget problem, eftersom hen anser att det är användarna som efterfrågat tjänsteleverantörernas filter, att vi har ”röstat” på Facebook när vi använder sajten. Jag har röstar tydligen på Facebook när jag försöker hålla kontakten med människor som endast kommunicerar där. Och ”gör man filterna för bra kommer de nämligen självdö,” spekulerar hen.

I själva verket har dock Facebook kolonialiserat delar av nätet. Att stå utanför Facebook är att avstå att interagera med en stor del med sin vänskapskrets. Det är inte bara att byta tjänsteleverantör, som att byta webbmejl från Hotmail till Gmail, eftersom Facebook vägrar låta oss kommunicera med användare på konkurrerande sajter via öppna protokoll. Makten som Facebook vunnit är enorm, just i och med att användarna inte bara kan överge sajten, såsom vi en gång i tiden övergav Altavista till förmån för Google.

Tjänsteleverantörerna har andra mål än användarna. Ingenjören som säger att Facebook endast vill att vi ska spendera fler minuter på deras sajt, döljer företagets verkliga drivkraft. De vill naturligtvis bygga sin tjänst så att reklamen på sajten blir värd så mycket som möjligt.

Tekniken som ligger till grund för våra individualiserade internets utvecklades inte för att individualisera våra flöden. Företagen samlade information om vilka vi var för att kunna visa riktad reklam. När denna teknik var på plats insåg de att den även kan användas för att ”skräddarsy” tjänsterna för varje användare. Men gjorde företagen detta för att de kände omtanke om de stackars användare som skaffat ett för stort flöde? Såg de ett ”behov” att fylla?

Makten över membranen
Vi lever ofrånkomligen i informationsceller. Genom att lägga till vänner på Facebook, följa människor på Twitter, prenumerera på RSS-flöden etc bygger vi våra egna algoritmer, programmerar våra membran mot omvärlden. Vissa skapar homogena celler, andra inte. De stora tjänsteleverantörerna på nätet skapade inte dessa. Men vad som händer nu är att de tar makten över cellmembranen. Vi själva har inte längre kontroll över vad som släpps igenom och vi ser inte heller vad som sorteras bort.

Hade vi fått välja själva hade nog få valt att outsourca kontrollen över vad som får tränga igenom våra cellmembran till Facebook och Google. Vi var nöjda med att själva bygga våra barriärer mot omvärlden. Vi erbjöds inte en ”gratis” filtreringstjänst, de tjänster vi lockats in i konverterades i smyg.

Det är inte svårt att tänka sig de kommersiella motiven till detta. Om företagen inte kontrollerar membranen kan de inte heller garantera att den reklam de säljer sipprar genom dem. Det finns en ekonomisk logik bakom att göra membranen allt mer svårgenomträngliga. Ju tätare membranen är, desto svårare är det att penetrera dem med marknadsföring. På så sätt blir tjänsteleverantörernas reklamförsäljningen mer värd ju slutnare cellerna är.

Det kan också ses som ett försök att försvåra för den s.k. ”SEO”-branschen, som snuvar Google på pengar genom att hjälpa sina uppdragsgivare att komma högre i sökresultaten. När ingens Google är den andra lik blir det svårt att objektivt mäta resultaten av SEO och annonsörer kanske väljer att lägga pengarna på Google-annonser istället.

❦

Tjänsteleverantörerna har ett intresse av att vi skärmas av. Deras reklamförsäljning blir mer exklusiv och värdefull ju fattigare innehållet i våra celler blir. Det är mycket svårt att föreställa sig att de kommer att bygga in någon ”etik” i deras algoritmer, eftersom det skulle minska värdet av deras cellpenetrationstjänster.

Vi behöver återta makten över membranen. Vi vet bäst själva vilken informationskost vi mår bra av och hur våra jag ska hanteras.

En inte alls orimlig politisk lösning vore att reglera de stora tjänsterna, tvinga dem att kommunicera via öppna protokoll. När det går att byta till en ny leverantör utan att förlora kontakten med sina vänner, kommer vi närmare en situation där vi kan ”rösta” fram andra tjänster.

Vi bör dock inte vänta på det, utan fortsätta att bygga nya fria celler, där vi själva har makten över membranens algoritmer. Det är också angeläget eftersom det blir i princip omöjligt att upptäcka och bevisa censur när vi förlitar oss på hemliga algoritmer. Vi kan vara våra egna grindvakter istället.

Tyvärr har jag ingen lösningen på hur vi ska skydda den där amerikanska identiteten från splittring.

Fotnot/tanke:
Kom att fundera på om det går att tänka sig ”vaccin” på ett internet sett som celler och smittor. Algoritmer som automatiskt sorterat bort saker vi inte klickar ”gilla” på, eller aktivt trycker ”ogilla” på, kan kanske missbrukas. Säg att du vill hindra en budskap från att sprida sig viralt. Du kan då ta en omistlig ingrediens i det budskapet (ett ord eller länk), para ihop det med något hemskt som människor definitivt kommer ”ogilla” och således vaccinera cellerna mot budskapet du vill stoppa.

”Det är inte säkert att du får en varning innan kontot inaktiveras, beroende på hur allvarlig överträdelsen är. Tyvärr går det inte att återställa konton som inaktiverats på grund av grov överträdelse mot Facebooks regler.”

Att Facebook väljer att stänga proxytjänsten är tydliggörande på flera sätt. Med detta vidtar företaget en aktiv åtgärd för att de personer som frivilligt eller ofrivilligt står utanför tjänsten inte ska kunna läsa de ”offentliga” (för alla användare tillgängliga) sidorna.

Material som du och jag gjort offentligt för alla, låser Facebook in bakom sina grindar. De som uteslutits från tjänsten, pga att de inte följt den moral som konservativa amerikaner kräver att Facebook tillämpar, får nu inte längre tillgång till stora delar av internet och vårt samhälle.

Facebooks omfattning är numer sådan att det inte kan betraktas som ett fritt val att vara med eller ej. Att stå utanför Facebook är att offra tillgång till angelägen information. Att offra tillgång till delar av samhället. Tristessen är påtvingad, vi kan inte bara gå och göra något kul istället för att facebooka.

Med inaktiveringen säger Facebook att:

• Facebook är inte för alla.
• Facebook och användarnas intressen står i konflikt.
• Facebook bestämmer hur tjänsten ska användas – inte användarna.

Fxcxbxxk är ett försök att här och nu demokratisera tillgången till information som nu befinner sig i villkorade rum. Låt oss bygga en bättre proxy.

Facebook slukar allt fler av nätets funktioner, stängslar in dem, spotifierar dem. Kolonialism!

Facebook luckrar upp gränsen mellan vad som är publicerat och ej. Genom att klicka runt bland människor du inte är vän med hittar du en hel del ganska privat information. Alla Facebookanvändare är i någon mån lite vilse bland alla ”sekretessinställningar”. De flesta upplever inte att de ”publicerar” saker på Facebook, men likförbaskat är det ändå precis vad de gör.

Lite halvt fast helt dock ändå inte men faktiskt ändå.

Inställningarnas föränderlighet och obegriplighet är knappast en gränssnittsteknisk miss! Facebook har världens främsta programmerare och designers anställda. Ville de ge människor intuitiva gränssnitt och kontroll över sin nätvaro skulle det vara lätt fixat. Nej, att kvasisekretessen består beror på att alla dessa ingenjörssnillen jobbar mot helt andra mål än de användarna har.

Facebook har avskaffat sökbarheten. Till skillnad från ett öppet nätverk som kan indexeras av vem som helst, kan Facebook bara indexeras av Facebook själva. Tjänster som Open Facebook Search indexerar inte Facebook, utan är utelämnade till vad Facebook väljer att visa i sina sökresultat.

Varför kan jag t ex inte få upp alla öppna evenemang i Norrköping en lördagskväll genom Facebooks sökfunktion? Jag vet inte, bara Facebook kan svara.

De har väl räknat på det, kommit fram till att de tjänar på att inte tillhandahålla den bästa tjänsten till användarna. Anledningen är inte att det är dyrt att indexera data, utan att det är lukrativt att inte göra det. På något vis. Av någon jävla anledning. Det är en bra affär för Facebook att ostört kunna sitta och pilla och trixa med vår data, bestämma från ena dagen till den andra vad som ska vara tillgängligt på vilket sätt.

Hade Facebook gått användarnas ärenden hade de t ex haft RSS-flöde för loggarna, skapat ett API som kunde interagera med Ostatus-applikationer, de hade gjort evenemang sökbara och synliga för ickemedlemmar. Etc, Etc.

Det sistnämnda. För att se ett Facebook-evenemang måste du vara medlem och inloggad, annars möts du av en inloggningsruta. Varför kan jag inte få länka till ett evenemang så att alla kan se, även ickemedlemmar? Jag vill ju det, jag – en användare. Men Facebook vill inte det. För Facebook har inte samma mål som användarna.

Grr… Vi ska bygga om detta internet! Kodrad för kodrad.

Situationen är sjuk. Så otroligt många människor är nu medlemmar på Facebook att den information som är synlig för Facebookmedlemmar, måste vara synlig och sökbar för alla. Vi låter Facebook leka med vår data, vi låter dem gömma vår data! Att vi går med på det är obegripligt. Vi är så fånigt lättcharmade.

I vredesmod gjorde jag en proxy. Den fungerar så att du byter ut vokalerna i facebook till bokstaven x. [kod här]

Jag vet inte om jag därmed har legitimerat inlåsandet av information på Facebook, för att ”det går ju alltid att fxcxbxxk:a för de som inte är medlemmar”. Vet ej. Nästa fråga.

Teknikutveckling för att effektivisera samhället
Jag kan hålla med om det i viss mån. Om vi effektiviserar konceptet affär, om folk vänjer sig vid att göra visst arbeta gratis och frivilligt – då blir det lättare att starta en allmänning som gör samma sak som det kommersiella alternativet (typ Friskis & Svettis). Problemet är väl att det är hyfsat omöjligt att överskåda om snabbkassor och självscanningspistoler verkligen minskar det betalda arbetet särskilt mycket, eller om det bara flyttar till andra ställen/länder, teknikföretag, servicefirmor och vaktbolag. Dessutom gör vi ju inte det obetalda arbetet frivilligt. Gavs vi ett formulär där vi kunde tacka nej till att ge bort vår data, våra rörelsemönster och reaktioner på reklambudskap etc, då skulle vi tacka nej. Det obetalda arbetet är alltså påtvingat. Vi har ”valt” det själva, men gavs bara ett val. Kanske inte den bästa grunden att bygga en allmänning på?

Dock, detta påtvingade arbete vi utför i ”den sociala fabriken” kanske inte nödvändigtvis är inbyggt i konceptet självscanning. Det skulle gå att bygga ett system som inte var övervakat, där vi inte betalade med någon data/arbete. En allmänning skulle troligtvis inte bygga ett övervakat system (även om Friskis & Svettis vad jag förstått har proprietär programvara för sin personkontroll, som säkert registrerar mer än nödvändigt och kanske skickar data tillbaka till företaget som utvecklat den).

Men frågan är om inte denna diskussion om kassor och matbutiker leder lite fel (även om den var mycket intressant!). Helst av allt skulle vi väl vilja slippa gå runt i affären helt? Slippa välja mellan 40 olika müslipaket varenda gång. Enklare vore kanske att välja sig en matredaktör som valde ut varor åt oss, så att vi andra kunde intressera oss för något annat. De som var intresserade av mat kunde nörda in på det och välja varor som var nyttiga, goda och – ta da! – energieffektiva och i säsong! Detta vore den verkliga arbets- och energieffektiviseringen. Jag tror att människor skulle vilja vara matredaktörer av lust, av lekfullhet – drivkrafter som alla nördar förstår. Med tekniska verktyg kunde vi göra redaktörsarbetet lustfyllt och enkelt.

Bollhavet
I ett samhälle där lönearbetet är avskaffat och vi gör våra sysslor, sysslar, av lek och lust, där har vi suddat ut gränserna mellan lek och arbete. K. Tovhult skriver ofta om bollhav, en referens till en XKCD-ruta.  Det jag tror hen menar med detta är att uppvärdera leken, att det är helt okej att göra saker som inte traditionellt setts som nyttiga. Visst, även om vi hade en nyttonorm, så är det korkat att tro att vi ska kunna se in i framtiden, kunna förstå på förhand vilken aktivitet som kommer göra nytta. Ingen kan komma och säga att bollhavsbadande skulle vara en onyttig meningslös aktivitet, eftersom så ogreppbart många variabler styr utkomsten. Den ofrånkomliga fysiska träningen som det innebär är nog definitivt nyttig i någon mening.

Däremot behöver vi väl ändå dra gränsen någonstans. Om någon överdoserar knark varenda dag är det ju inte en lek som skall bejakas. Nyttonormen bör avskaffas, men alla normer kan inte raderas. Vissa lekar kan gott vara onormala (dock ej bollhavsbadande!).

Jag har alltså alltjämt mycket svårt för detta bollhav. Jag har alltid rent intuitivt avskytt serierutan, tyckt den var förljugen på något sätt. Framförallt tycker jag inte att glädjen i den upplevda ”meningslösheten”, bollhavsbadandet, är något som dagens tvångssamhälle undanhåller oss. Jag tycker snarare att arbetssamhället institutionaliserat bollhavsickenyttan! När vi inte arbetar ska vi inte göra nytta. Vi uppmuntras att inte att vara nyttiga på denna ”fritid” (vitt skild från verkligt fri tid) som påtvingas oss. ”Hobbyer” är oftast helt bisarrt onyttiga sysslor. Vi kan ”samla” på något jävla skit, åka upp och ner i någon artificiell skidbacke, bada i något ”äventyrsbad” (åh, äventyret…).

Bollhavet är som jag ser det ett av arbetssamhällets grundfundament, ett verktyg för att upprätthålla idén om lönearbetstiden som den nyttiga och en fritiden som den onyttiga. Det jag vill är att sudda ut gränsen mellan lek och arbete. Inte på så vis att vi ständigt är på jobbet från sekunden vi vaknar, utan så att vi inte längre bryr oss huruvida det vi gör är nyttigt eller ej. Att vi gör vad vi gör av lust och empati, så mycket eller lite vi ids. Bollhavet kan kanske vara viktigt att ha i bakhuvudet för att undvika en nyttonorm, när vi väl arbetsbefriat samhället. Men är bollhavet relevant i en kritik av dagens samhälle? Är bollhavet något människor upplever undanhålls dem i nuläget? Det tror inte jag.

Teknikutveckling för att ineffektivisera samhället
Människor tror jag är arbetande djur, som älskar att bidra och göra andra glada. När lönearbetet minskas frigörs människors tid. Minns nu mina tänkta matredaktörer. Kanske skulle vissa av dessa lägga ner ett ohemult stort arbete med att sitta och googla Omega-3-fettsyror eller skriva rapporter där de jämför energianvändningen i kikärts- och grisproduktionen. Ingen stoppar dessa matnördar från att sammanlagt spendera mer tid än vi tidigare sammanlagt gjort på att välja mat. Kanske inte, men ändå. Kanske. Detta är dock en värdig syssla, det är inte en syssla som vi vill bli av med! Lönearbetstiden är inte av naturen bestämd till åtta timmar om dygnet, men sysslotiden, den är faktiskt 24 timmar. Något ska vi ju göra med all fri tid. Något frivilligt, roligt och värt.

Matproduktionen, t ex, bygger på sköra lättstörda system. Vi kan inte vara tryggt förvissade om att ha mat i vinter. Att odla mat själv är kanske egentligen en sådan där värd syssla, precis som matredaktörskapet.

Jag tror att människor som tror sig vara på något sätt skilda från naturen kommer begå våld på denna – och därmed sig själva. En helt annan ordning av matproduktionen än den vi har idag, där alla bidrar lite efter förmåga i småskaliga bostadsnära odlingar, kanske inte minskar det totala sysslandet (som ju alltså är konstant, 24 h, och ska fyllas med något kul och värdigt). Men vi skulle skapa en helt annan trygghet än den vi har idag. Människor skulle därutöver få svårare att leva i villfarelsen om att de är skilda från naturen, med positiva följdverkningar. För att skapa en storskalig småskalig odling som människor deltar i av lust och empati krävs system- och teknikutveckling. Teknik som kanske kommer ineffektivisera (om någon skulle få för sig att räkna på det) men skapa verklig trygghet.

Nu tjatar jag lite, men. Ett annat exempel där jag vill använda teknik, med ineffektivisering som följd, är bland bloggar och informationsflöden. Automatiska algoritmer är en teknisk återvändsgränd och själva roten till problemet med farsoten SEO, i alla dess former. Vad jag vill se är mänskliga redaktörer som varsamt kurerar små nättidningar. Det blir en raffinering av det tanklösa länkdelandet som vi ägnar oss åt i “sociala medier”. Jag tänker mig en ny roll för textsysslare, som remixar, klipper, klistrar och ordnar, som en musik-DJ. Här måste tekniker sätta sig och tänka, arbeta, och utveckla teknik som har som effekt att den ”ineffektiviserar” flöden.

Det totala arbetet som tekniker och redaktörer kommer lägga ner i denna nya bloggvärld kanske kommer vara större än arbetet som de automatiserade effektivitetscentralserna, Twingly, Knuff, Bokus, Google et alles utför. Men fint kommer det bli. Värt.