Ny antologi: Kunskap Kommunikation Kontroll

Idag släpps den informationspolitiska antologin ”Kunskap Kommunikation Kontroll – Drömmar och farhågor i informationssamhället”. Redaktör är Klara Tovhult. Ett panelsamtal hålls i Visby idag kl 17 i anslutning till släppet, som jag hoppas kommer finnas för livefildelning på bambuser.com. Boken finns redan tillgänglig som pdf för fri nedladdning och spridning, men kommer också finnas som print-on-demand.

Jag har bidragit med en text som fått rubriken ”Tvång eller fri vilja? Vilket samhälle vill vi ha?” Personligen skulle jag inte satt den rubriken, jag tillber nämligen inte någon ”fri vilja”. I inlägget ”På spaning efter den språkfientliga vändningen” har jag gjort upp med den kommunikationsfientliga argumentationsteknik som fri vilja-fundamentalister använder, dvs ”om du väljer att inte ta välja, har du gjort ett val.”

Den icketroende ateisten tror inte på sin icketro, hen tror helt enkelt inte. Avsaknad av normer (om nu det öht är möjligt) är inte en norm, det är att inte bry sig om vad som är normalt. Den bostadslösa bor inte på gatan, hen har helt enkelt inte något hem. Även om det naturligtvis är fullt möjligt att aktivt välja att inte ta ställning, innebär det inte att det passiva ickeväljandet är ett val. Att inte välja är att inte välja. Inte att välja.

Avsaknad av tvång innebär inte att ”viljan” befrias, bara att tvånget avskaffas. No more, no less.

Men, jag gillar att släppa kontrollen, det pirrar skönt i magen när jag avstår makt. Det ska bli intressant att se om rubriken påverkar läsarna.

Hursomhelst, här är texten:

Tvång eller fri vilja? Vilket samhälle vill vi ha?

Är vi tillsammans?
Vill vi vara tillsammans?
Borde vi vara tillsammans?

Åh, parförhållandets våndor. Kärlekens ständiga utbrott, avbrott och uppbrott. Vi har en kronisk och till varandra osynkad förändringslusta som skapar en cykliskt återkommande otrygghet. Vår idé om hur kärleksrelationer ska äga rum är invecklande och destruktiv. Vår tankekraft ödslas på ångest och tvivel. Som resultat uppstår inte sällan förvirrade känslor av hat och förakt mot andra människor.

Men, säger du, i förälskelsefasen finns trygghet. Nykärlekens tveklöshet har ju en fascinerande kraft till förändring och förståelse. Love conquers all, all you need is love osv. Aldrig är väl öppenheten och förtroendet för en annan människa så stor som under förälskelsen. En oöverträffad förmåga till anpassning, utveckling och problemlösning uppstår ju då som från ingenstans.

Visst är det så, men jag vill påstå att det inte alls är kärleken som skapar dessa positiva beteenden. Jag tror att det är tryggheten. Förälskade människor är helt förvissade om att de för stunden vill vara med varandra. I denna vetskap är de trygga och finner inget behov av tvång för att upprätthålla förhållandets existens.

Förälskelse är dock inte det enda som kan skapa trygghet. Sådan går att skapa på många andra sätt. Sätt som gör att vi bryter oss ur otrygghetscykeln, sätt som skapar en mer varaktig trygghetskänsla.

Eremiter, munkar och nunnor löser det genom att helt enkelt avstå kärleksrelationer. Radikalt, men otillfredsställande för de flesta. Andra försöker upprätta mer eller mindre bindande trygghetsavtal – förlovningar, äktenskap eller gemensam konsumtion av vitvaror. Möjligtvis uppnår dessa en tillfällig inre ro, men avtalen gör bara de ofrånkomliga uppbrotten än värre. Framförallt vittnar de om en fundamental brist på förtroende. Hade ömsesidigt förtroende funnits hade ju inte avtalet behövts.

En tredje väg är relationsanarki. Detta förhållningssätt skapar trygghet genom att se människors föränderlighet och skillnader. Relationer och förtroenden byggs utifrån de ingående parternas individuella förutsättningar, inte utifrån ett i avtal eller avhållsamhet boende tvång.

Tänk om vi i byggandet av det största och viktigaste förhållandet av alla, samhället, kunde ta intryck av detta. Om vi kunde förstå att den obsoleta tvåsamheten i äktenskapet har en motsvarighet i den urskillningslösa arbetslinjen i tvångssamhället. Att den onödiga lyxkonsumtionen av allt bredare platt-tv-apparater och allt mer kortlivade modekläder är, precis som förälskelser, övergående. De är kanske tilltalande som tillfälliga berusningsmedel, men knappast det vi bör bygga vår trygghet på.

Jobbar jag här?
Vill jag jobba här?
Borde jag jobba här?

Arbetstvånget för med sig samma otrygghetscykel som parförhållandet. Ju oftare vi byter jobb, desto större del av arbetstiden går åt att våndas över huruvida vi är på rätt plats. Och ju flyktigare arbetsmarknaden blir, desto fler människor finns ständigt tillgängliga och är konkurrenter om samma arbetsuppgifter. Meningslösa pseudosysslor, såsom att söka anställning, uppdragsgivare eller pengar för projekt, upptar allt större del av den totala arbetsinsatsen, samtidigt som den ständigt närvarande stressen och osäkerheten inför framtiden ökar ytterligare. Allt bara för att vi bestämt att inga tillgångar ska tilldelas någon utan att det har direkt täckning i mätbart och kontrollerbart tvångsarbete.

Tvånget är en manifestation av att samhället saknar förtroende för dess deltagare. Det tror inte på de som säger sig vilja bidra där de själva anser sig bäst lämpade för stunden. När du inte kan identifiera dig som något av samhället känt eller efterfrågat, misstänks du omedelbart för att vara en parasit.

Det spelar ingen roll om du förtvivlat säger att du inte alls är en blodsugande och sjukdomsspridande fästing, att du visst vill vara en cell i samhällskroppen som alla andra. Dina drömmar ses som en svaghet, en oförmåga att tvångsarbeta. Din självkännedom, som säger att tvånget kommer bryta ner dig och göra dig till en belastning, möts ofrånkomligen med storögd skepsis och en reflexmässig vaddå menar du att du inte vill jobba är du dum i huvudet-attack.

Någonstans här blir det obehagligt tydligt hur lite förtroende det gemensamma har för den enskilda människan. Samhället anser sig veta bättre än dig vad du gör bäst, hur många timmar du kan arbeta och hur många kilo du kan bära. Den som sätter sina egna gränser kallas lat eller osolidarisk. De människor som inte når upp till ribban, som inte råkar besitta den förväntade och godtyckligt bestämda nivån av tvångsarbetsförmåga, pressas ofrånkomligen mot sammanbrott.

En del av dessa förstår vad som händer och lyckas hacka systemet, de hittar bromshandtaget innan katastrofen är ett faktum. Det förtroendelösa tvångssamhället ger dem dock ingen belöning för att de undkom kostsam ohälsa med blotta förskräckelsen. Tvärtom, förfarandet anses vara fusk. Hen som inte bevisat sin “svaghet” genom en fullbordad och av experterna godkänd krasch, kastas genast åter in i tvånget och kraven tills det att oförmågan omvandlats till faktisk och irreversibel sjukdom.

Tvångssamhället består för att vi är besatta av att kunna räkna på och förutsäga framtiden. Människor under tvång är förutsägbara. Deras arbetsplatser, lån och bostäder har en någorlunda acceptabelt beräknelig värdeutveckling. De kan köpas och säljas med vinst.

Men jag tror inte att det är något mer än en besatthet. En feg fixering vid prognoser. Vi kommer aldrig kunna se in i framtiden. Vi kan lika gärna släppa lite på kontrollen och kommunicera ett kollektivt förtroende för den enskildas kunskap om sig själv. Ge människor en grundläggande trygghet som tillåter dem att syssla med det som verkligen engagerar dem. Vi kan avskaffa tvånget.

Kanske skulle det leda till en realisering av massor av goda idéer som annars skulle gått förlorade. Kanske skulle människors öppenhet och förtroende för varandra öka. Kanske skulle ohälsan minska radikalt. Kanske skulle naturen dra en lättnadens suck när vi inte längre var tvingade till att överarbeta och överkonsumera.

Vad det exakta resultatet av en sådan förtroendereform skulle bli är dock omöjligt att beräkna. Men det är ju också en del av poängen, att göra samhället lite mindre förutsägbart. Och lite roligare.