På spaning efter den språkfientliga vändningen

I denna text av Rasmus Fleischer om Queertopia-festivalens mediestrategi reagerar jag på en viss underton:

”Att all kärlek är lika äkta betyder förvisso inte att all kärlek är lika bra, men där hamnar vi i en etisk-politisk fråga som inte kan finna svar utifrån en norm som säger att varje individ ska ha rätt att älska fritt.” (min fetstil)

Jag håller helt med om att ett normlöst samhälle inte är Målet, men att kalla normlöshet för en norm är förvirrande. I det tar jag ett avstamp för en spaning.

För att vid diskussion slippa bemöta vissa jobbiga fakta eller påpekandet av ens egna logiska felslut, tar människor första chans att utbrista ”Aha! Men där begår ju du samma fel! Gotya!” vilket syftar till att på ett bekvämt sätt fälla hela samtalspartnerns argumentation. Du har ju naturligtvis förlorat en diskussion om du kan påvisas ha argumenterat mot din egen ståndpunkt. Haha lol fail! liksom. Lockelsen i denna plötsliga vändning och omdelbara vinst (vänligen notera sarkasmen, jag är tycker självklart det är trist att se diskussioner som tävlingar) är dock så stark att vi ibland gör väldigt krystade utvidgningar av ord för att åstadkomma den.

Norm, hävdar jag utan tillgång till ordbok, är besläktat med ordet normal. Normen är en samling oskrivna regler som säger hur vi ska se ut och bete oss på för att klassas som normala och således unvika diverse påföljder, t ex godtycklig nöjesbestraffning eller lagbokstrogen funkishämnd.

För att överhuvudtaget kunna slänga sig med uttrycket det normala förutsätts att någon inte är normal. Att kalla ett åsikts- och känsopaket för en norm innebär därmed att det finns en möjlighet att inte uppfylla den, att ha ett beteende som är avvikande från normen. Utan avvikare eller en tänkt möjlighet att avvika finner vi oss inte i en norm, utan i normlöshet.

Den tänkta framtid, kallad en (underförstått ouppnåelig) utopi av Queertopia, tenderar att propagera just detta. Inget betéende är i deras drömsamhälle (?) att betrakta som onormalt, inget utseende avviker från någon norm. Normerna har utraderats, de finns inte eftersom det inte går att stå utanför dem. I exemplet kärlek ovan innebär det att alla får älska precis vad eller vem de vill (eller inte alls) – men det är ingen norm! Det är avsaknad av en norm.

Diskussionen kan således inte vinnas genom att genom en vändning direkt eller implicit hävda att normlöshet är en norm, och att normhatarens utopi också bygger på en norm. För det gör den inte.

Därav inte sagt att jag på något sätt vill avskaffa alla normer. Hujedamig, nej! Jag vill avskaffa vissa, förändra andra och skulle utan betänkligheter kunna inprogrammera några nya om jag bara kunde. Och så länge vi har skrivna och allmänt accepterade lagar (tänk inte Ipred) kommer dessa ständigt att bygga passande normer. Jag inte ser något tänkbart samhällssystem som möjliggör en normlöshet.

Men, detta är inte ett inlägg i normdiskussionen – det är mitt första exempel, på spanarspråk. Mitt andra kommer omedelbums.

När någon frågar dig om din tro ges du tre svarsalternativ. Du kan vara religiös, agnostiker eller ateist. Jag ska inte kritisera den tredelningen, hur mycket den än förtjänar det, istället ska jag outa mig själv som det sistnämnda. Jag kallar mig ateist när jag tvingas inordna mig i en av de tre diagnoserna.

Den utan konkurrens populäraste diskussionsvägen hos de som vill kalla sig religiösa eller agnostiker, är då att försöka göra den där vändningen på mig. ”Ahaha! Men där begår ju du samma fel!” Oftast hinner jag inte ens börja ge mina skäl till varför jag kategoriserat mig i fack nummer tre innan personen förklarat en hel massa saker för mig, om mig. Hen säger vanligtvis att när jag hävdar att jag vet att det inte finns någon gud, vilket jag alltså då nästan aldrig hunnit hävda, då ger jag uttryck för en precis lika orubblig tro som jag (tydligen) säger att de reiligösa har.

Den brända illaluktande kladdet i chaikastrullen som kokat torrt, nedkoket, består i det för mig alltid lika häpnadsväckande påståendet ”att inte ha en tro är också en tro”.

Eh, typ, nej. Jag garderar mig visserligen för att någon tokstolle kan icketro så intensivt att detta övergår i något annat. Men varken i mitt fall eller i generella ordalag kan en tro vara samma sak som en avsaknad av densamma. Vad skulle i så fall tro betyda? Ingenting.

För en missionerande religiös vore det dock julafton om tro övergick att betyda något som alla har, oavsett om en har en eller ej (eh, lol). Det skulle passa hens politiska och normativa agenda alldeles utmärkt. Hen skulle glatt predika den språkfientliga idé om att tro inte betyder något i våra ”jordeliga” termer, att den inte går att fånga in i en ordbok. Genom denna språkförvirring läggs en grund för att påstå att alla är reliösa på sitt sätt, att religion är ett annat lager i vilket inte vetenskap och förnuft kan inträda. Men sådant svammel är som bekant just svammel. En metod för att skapa förvirring. Tro är tro, icketro är avsaknad av tro.

Ett annat område där denna språkfientliga vändning kan tänkas användas i framtiden är boendepolitiken. Kanske kommer vi få höra något i stil med ”att inte ha ett hem är också att ha ett hem”, eventuellt kompletterat med en touch av normhat, typ:

”Vad är det för normativt tjafs att alla prompt måste bo mellan fyra väggar och ha helkaklat badrum, om folk har valt att bo på gatan ska de väl få göra det!”

Vågar en hoppas på att skolpolitiken någon gång kommer få besök av stjärnkocken Mathias Dahlgren, som då funnit användning av denna argumentationsteknik:

”Ingen utbildning är också en utbildning! Avskaffa allmän skolgång och låt föräldrarna betala om barnet vill lära sig liggande stolen. Låt den som hellre äter spanska sardiner i Portugal göra det!”

Och kanske kommer den stackars musikern som av oklar anledning raderades från Facebook och Spotify kunna finna tröst i att en inställd spelning också är en spelning.

Not 1. Utbildade retoriker får gärna tala om ifall det finns vedertagna begrepp för detta. Dels vändningen, dels att utvidga ett ords betydelse så att den betyder allt och inget för att således kunna nyttja vändningen.

Not 2. Det blir intressant om sjukvården, när den insett att diagnostiseringshysterin gått får långt, anammar det av diagnostiserade använda sarkastiska uttrycket ”normalstörd”, och således vetenskapliggör den språkfientliga vändningen.

Not 3. Jag diskuterade nyligen med @3mp0 om http, email och CD-bränning var fildelning, till vilket hen provade påståendet att detta vore att beröva ordet fildelning från mening och verka förvirrande. Jag vidhåller dock att fildelning är fildelning, oavsett protokoll eller metod. Detta är inte språkförvirrande, snarare klargörande. Att hävda att inte dela en fil är fildelning eftersom du delar den med dig självt – det vore att göra en förvirrande vändning i detta fall.

Fel: ”Henrik Pontén, du sysslar ju också med fildelning av upphovsrättsskyddat material eftersom du kopierar filer mellan olika hårdvara i din dator!”

Rätt: ”Henrik Pontén, du sysslar ju också med fildelning av upphovsrättsskyddat material eftersom du utövar din lagliga rätt att ladda ner sådana filer till lokala cachekataloger via http-protokollet!”

Not 4. Skrev denna text offline, det kändes jättekonstigt. Har inte tid att länka upp den ordentligt.

About these ads