Stäppen, stallet, glömskan och makten

”Goodies for the table with a fable on the label, drowning in miracle sauce. Don’t think I am that rude if I tell you that it’s cat food, not even fit for a horse!”

Ur King Crimsons ”Cat Food”, från In The Wake Of Poseidon, 1970.

I din dans med vackra sjuttiotalsimprovisatörer gör du plötsligt en piruett! Runt runt runt, du sträcker ut armarna och när du stannar är du alldeles vimsig, blinkar frenetiskt och trycker handflatorna mot tinningarna för att återfå fokus. När synintrycken blir tolkningsbara är du i ett helt annat sällskap – hästar! Du stirrar förvånat rakt in i en spretig man och hör ”ritsch!” nerifrån marken. En inte särskilt överraskad vallack med ett nyavrivet knippe gräs i munnen lyfter på huvudet, tuggar och glor tillbaka på dig från andra sidan av ett elstängsel. Vad hände, hur hamnade du här?

Foto: Lena M, gaverstad.se, CC-BY-SA

Den 24:e januari sände Filosofiska rummet ett program med titeln ”Människan och hästen” och underrubriken vad är en häst, vad är en människa och vad är det som människan och hästen har ihop egentligen. Redan under första minuten river programledaren och producenten Peter Sandberg av orden samspel, samförstånd och relation. Utan att andas drömmer hen vidare om ”en djupare förståelse mellan individen häst och individen människa” och ”ett förhållande mellan filosofen häst och filosofen människa”. Mest anmärkningsvärt (allt av förgående är dock alldeles häpnadsväckande anmärkningsvärt) i detta sammanhang är samförståndet, vilket vi ska zooma in på snart.

Vad är en häst? Vad är en människa?
De tre gästerna Jonna Bornemark, Petra Andersson och Mari Zetterqvist Blokhuis diskuterar först relationen mellan individer av de olika arterna. Bornemark nämner sin egen häst och säger att ”jag ser hur hon mår och hon ser hur jag mår”, samt talar om hur de jobbar ihop sig. Andersson pratar om sin hästs ”informationsöverläge” och kallar ridskolelärare för ”relationsrådgivare” och ”familjeterapeuter”, Zetterqvist Blokhuis å sin sida outar relationen mellan ryttare, häst och och tränare som ett ”triangeldrama”. Gemensamt för alla tre är att alla interaktioner med hästar omdefinieras i termer av mänskligt beteende.

Till radioprogrammets och gästernas försvar skall först sägas att de på ett ganska intressant sätt diskuterar genusfrågorna kopplade till hästvärlden, men i det som vi intresserar oss för i denna text tycks experterna vara helt överens. En häst är en människa.

”Hääästar… Hästar är människor!”

Men hallå, hästar är ju inte människor. Hästar är hästar och hästar pratar hästarnas språk!

Hästar har inte jämlika relationer med sina artfränder, hästar är hierarkiska djur. En flock inordnar sig i en rangordning med en flockledare i toppen av pyramiden, på så vis blir individerna trygga. Sättet för en människa att tämja en häst är att inrätta sig själv som flockledare, inte att ge sig in i flocken på lika villkor och med hjälp av terapeuter i samförstånd med hästen komma överens om hur relationen ska se ut. Metoden för att uppnå detta innefattar att med kyla, lugn, känsla, intelligens och teknik lura hästen att sätta dig högst i hierarkin.

Vad är det som människan och hästen har ihop egentligen?
Hästhållning handlar om att bygga underkastelse, makt och hierarkier. Din uppgift som ryttare är att få hästen att acceptera de kriterier som du på förhand satt upp för ert förhållande – få den att gilla läget som underkastad. Det är motsatsen till att genom ”samspel” bygga en relation i ”samförstånd”!

Men varför måste ryttarens förhållande till hästen förmänskligas? Vad vinner vi på att förhålla oss till hästen som en vän och inte som ledare? Varför måste tränaren omdefinieras till att vara terapeut?

Foto: Lena M, gaverstad.se, CC-BY-SA

Jag tror det är något i tiden. Det Sociala står högre i kurs än det tekniska. Gemenskap påstås vara den nya valutan. Relationer ersätter pengar. Således känns makt över andra individer förlegat och är inte lika fräscht som förhållanden till dem. Här anas ett problem när Det Sociala Paradigmet ersätter det hierarkiska ditot och de hierarkier som ändå lever kvar glöms. I denna tidstrogna tro på det sociala förhållandet till våra hästar blir förljugenheten särskilt tydlig.

Tanken på att hästägarna och hästarna skulle ha relationer i samförstånd har naturligtvis ingen som helst anknytning till verkligheten. Människan äger hästen och bestämmer över den. Utöver det har människan ett arsenal smarta knep för att hästen inte ska strula och därmed råka bli mindre värd eller ge människan mindre nöje. Så enkelt är det, det är inte nödvändigtvis bra eller dåligt, rätt eller fel – det är fakta. Så länge människan håller stäppdjuret häst fånget kommer förhållandet alltid vila på denna grund.

Vi vinner alltså inget på att förmänskliga hästarna, men det låter mycket bättre att prata om hur vi bygger relationer till hästarna än hur vi kuvar dem. Problemet är vi börjar tro på våra egna lögner, vi ser plötsligt hästen som en vän istället för en fånge. Ledaren människa skaffar sig en galen bild av sin egen roll.

Det förhästligade nätsamhället
Här blir hästvärlden ett mikroexempel på något som pågår i samhället i stort, att makt blivit något så fult att ingen vill förhålla sig till den som ändå finns där. Den visar hur vår rädsla för förtryckande hierarkier gör att vi inte ser dem trots att de står mitt framför näsan på oss.

Låt oss titta på den frihetsälskande islandshästen, van att i flock galoppera över det vidsträckta isländska landskapet. Dessa importerar vi till Sverige, spärrar in dem i små boxar utan möjlighet till att lyda deras instinktiva flyktreflexer och med kraftigt begränsad möjlighet att interagera med andra hästar. Hästen glömmer snart de stora fria vidderna. Referensen för vilken frihet och glädje som är möjlig försvinner, stallet blir dess allt och alla känslor blir relativa med den trista vardagen i boxen.

Målet för ryttaren är att få hästen att bli glad varje gång hen tar ut den på en ridtur. Visserligen är vistelsen utanför stallet också ett förtryck av hästen, precis som inboxningen, men ett drägligare sådant. Naturligtvis kommer ridningen till slut att tolkas som en gåva, frihet och glädje av hästen. Då har du lyckats i träningen – hästen är förledd att känna att arbetet den utför under ridningen görs av eget intresse.

Enter Spotify. Tanken med tjänsten är att stänga in oss i ett stall, få oss att glömma vidderna som den traditionella fildelningen erbjöd, uppfatta tjänsten som vårt musikaliska allt och därigenom återupprätta den gamla hierarkin med skivbolagen högst. Instängda i tjänsten tappar vi perspektivet och referenserna, vi får ju allt vi ”behöver” inom stallets (tjänstens) väggar. Vi ser inte att vi genom tjänsten faktiskt arbetar åt skivbolagen, lyssnar på deras reklam, bygger deras sociala kapital och ger dem ovärderlig information om våra preferenser och beteenden. Vi gillar läget och tror att det är vi som får något när vi konsumerar deras musik, precis som hästen tror att det är den som får ut något av att bli få komma ut och bli riden. Vi är musikaliska islandshästar som håller på att tämjas av skivbolagen, stallas in i tjänsten och förlora perspektivet.

Om vi är islandshästar instängda i stallet Spotify, så är vi på Facebook mer lika en annan hästras – halvblod. Halvblod är hästar som hållits i fångenskap i så många generationer att inte ens instinkterna påminner om den större världen utanför stallet. Lynnet har förbättrats genom avel, hästarna underkastar sig lättare eftersom de inte har förmåga att ens föreställa sig livet på stäppen.

Det stora fria livet utanför Facebook har aldrig funnits. Ett fritt decentraliserat protokoll för sociala nätverk är fullt möjligt, men vi gick direkt till en centraliserat mastodonttjänst. Här jobbar vi gratis med att bygga Facebooks enorma samling kategoriserade information, i tron om att det är vi som står i tacksamhetsskuld för att vi får interagera på deras sajt. En hästägare skulle jubla över vårt underbara lynne. Vi inordnar oss med glädje i en onödig förtryckande hierarki, för att det är det enda vi vet. Vi ger bort makt gratis för att vi inte känner till friheten utanför. Men vi kan faktiskt bygga ett decentraliserat Facebook – gräsbeklädda vidder gapar tomma utanför stallet. Om vi bara förstår att det finns något annat utanför våra boxväggar kan vi flytta till ett så otroligt mycket större och öppnare ställe.

Att inte förstå sin roll
Skivbolagens och Facebooks maktanspråk är onda farliga och dåliga. Människor ska inte behandlas som hästar. Fan, hästar borde inte behandlas som hästar. Att genom fula knep låsa in människor i  små onödiga och perspektivinskränkande boxar/tjänster är fel. Försvårande för diskussionerna är dock att människorna som driver denna utveckling inte förstår sin egen roll. I deras analyser av sitt eget beteende är orden makt och förtryck lika frånvarande som i hästägarnas, trots att det är precis de sakerna de håller på med. De har definierat samvetslös maktgalenhet som customer relations, relationer till samförstående kunder. De konsulter som hyrs in för att hjälpa företagen att kuva sina kunder kallas inte sällan för kundombudsmän, vilket på ett förljuget sätt upphöjer kunderna till makthavarnas nivå, ungefär som hästarna blir människor och tränare blir terapeuter i hästägarnas nyspråk.

Makthavare kommer alltid vara makthavare. Tjänsteleverantörerna kommer alltid behöva sätta sig själva i toppen av pyramiden, att ”attrahera” kunder är att lura dem att inordna sig i tjänsten och underordna sig leverantören. I mellanhandsinternet har vi i vissa fall möjlighet att byta stall. Men alla sådana bygger på förtryck, det enda rimliga är att slå oss fria från stallen och rusa ut på stäppen där vi hör hemma.

About these ads