Bloggen flyttar

Jag nystartar bloggandet på http://hannesmannerhe.im/

Uppdatera gärna era RSS:er :)

Allt är mackor

Blogg, mikroblogg, forum, kommentarsfält, Facebook, epost. Egentligen är allt samma sak.

Piano och panflöjt. Samma.

Och streaming är ju samma sak som nedladdning. Nedladdning är fildelning. Allt är samma sak.

Egentligen är allt mackor. Pizza, hamburgare, tacos, paj, curry med chapati, lasagne, kåldolmar, sushi. Mackor.

Så här:
Allt går.
Det går att blogga i någons kommentarsfält.
Det går att mikroblogga på en wordpress.
Det går att ladda ner musik på Soulseek (men inte nya Mainekk-skivan, GAH).
Det går att kommentera anonymt på Aftonbladet med ett fejk-Facebook-konto.
Det går att långblogga på en mikroblogg.
Det går att ladda ner en SVT Play-ström.
Det går att streama ett kommentarsfält.
Det går att blogga på The Pirate Bay.
Det går att låsa upp en Iphone.
Det går att kasta flatmacka med en Ipad.

Alla dessa saker bör göras på skoj.

I bästa fall visar dessa övningar på att allt egentligen är mackor. Att de bara låtsas att vi måste använda infrastrukturen på sätt som gynnar kommersiella intressen.

I sämsta fall ser vi dessa hack som verkliga alternativ. Att eftersom det går att kommentera anonymt på Aftonbladet så är det saksamma att de allra flesta inte har möjligheten i praktiken. Att eftersom det går att mikroblogga med wordpress så är Twitter inget problem.

Du kan ju
och folk är bara okunniga som inte kan
osv
och förresten så är det ju bra för dig
att du kan och ingen annan.

Hack är i bästa fall opinionsbildning.

Hack är i sämsta fall elitism.

Men ändå. Världen bör hackas. Opinion bör väckas.

DOCK ATT FÖR VAD?

Det är som att vi tror att vi inte kan eftersom vi redan kan allt. Allt är redan mackor/alpackor och vad spelar det för roll att göra en ny macka?

Skillnader på mackor:

• Var ingredienserna odlas
• Näringsinnehåll
• Pris
• Glutenfri? Laktosfri? Vegansk?

Det går att göra veganska köttbullemackor.
Det går att göra sin egen surdeg.
Det går… Ni fattar.

Och detta är viktiga hack… Osv. Opinionsblabla. Ni fattar.

Nu kommer det viktiga.

DET VIKTIGA KOMMER NU.

Läs detta viktiga:

Den dåliga världen är hårdkodad i den dåliga världen! När vi bygger nytt ska det vara nytt. Det ska inte härma, inte vara kloner.

När vi har hackat och visat att den dåliga världen inte är av naturen given och att det är vi som bestämmer, då behöver vi freaka. Vi är blinda hönor som trotsar funkisnorm och speciesism.

TOKPROGRAMMERA. EXPERIMENTERA MED SAKER SOM ÄR FÖR SVÅRA EGENTLIGEN.

Koda ett kommunikationsprogram som fungerar utifrån en bisarr och konstig logik. Gå på känsla och gör alla fel.

(Glöm inte att äta. Vägra då att tänka på proteinet när du gör din vegansk middagsmacka. Det är köttindustrin som behöver att vi behöver protein.)

När du bygger Nya Facebook bör kanske syftet vara att människor ska använda det så lite som möjligt. Det är Facebook som behöver att Facebook är populärt och tar tid. Vi, däremot, behöver vår tid till annat.

Enkla saker kan koda andra världar. Vad händer om mikrobloggen går neråt istället för uppåt? Vad händer om vi kan sortera om våra mikroblogginlägg i efterhand? Vad händer om vi kan dela in våra statusrader i kapitel? Hur skulle ett mikrobloggflöde te sig om programmeraren bestämde att var och en bara fick skriva 14 statusar per dag? Jag spånar, men NI FATTAR.

Bygg galna saker och skrota om det blir dåligt. Tänk aldrig klart något i förväg.

TÄNK INTE KLART.

Gå på vaga aningar. Ändra allt under tiden.

Dumpstr.at/

För att kunna maximera skändandet av arbetslinjen har jag börjat dumpstra min mat. Den som har följt mitt quitter-flöde har kanske sett några glada och förtvivlade queets om olika fynd vi har gjort i livsmedelsbutikernas containrar.

Nu har jag, Sol och Dumpster-Ica startat en blogg om Dumpstring. Titta in på http://dumpstr.at/ och lägg gärna till flödet i din RSS-läsare. Du kan också följa bloggen via Quitter, eller proxykontot på Twitter.

Facebook o dä

En bild på ett litet kukbarn som gör något modigt attackerar mig på Facebook. En kompis har kommenterat glatt:

”Tuff kille!”

Jag är inte vän med hen som lagt upp bilden. Jag tror inte att min kompis tänkte sig att kommentaren skulle visas i mitt flöde. Hen tänkte sig nog inte att jag skulle sitta där och genusgnaga på naglarna.

Ett isberg i Bråviken… Vad konstigt! Jag trycker på gilla.

”Såg du isberget?” frågar jag en annan kompis.

”Nej?”

Jag trodde att Facebook visade mina gilla-klick i mina vänners flöden nuförtiden. Men nej… Nej, det visas verkligen inte på kompisens skärm. Där visas däremot några andra gilla-klick från en gemensam vän som jag inte ser. Väljer Facebook automatiskt ut vissa relevanta gilla-klick? Kan det ha med säkerhetsinställningarna att göra? Den som delade bilden delade kanske inte med vänners vänner?

Jag funderar. Hade det gjort någon skillnad om jag tryckt på ”dela” istället för ”gilla”? Jag trodde att säkerhetsinställningarna skulle… Vänta nu, kanske prenumererar min kompis inte på alla mina uppdateringar? Jo, det gjorde hen visst. Jaha. Jaja.

Om jag verkligen vill dela en bild till mina vänner är det kanske bäst att jag delar direktlänken till bilden, tänker jag. Då kringgår jag ju alla säkerhetsinställningar. Det är lite bedrägligt egentligen, det där att privata bilder med de mest rigorösa säkerhetsinställningarna egentligen är offentliga.

Men det tänker väl inte folk på i allmänhet. Om några stackare inte begriper att deras hemliga bilder i hemliga grupper ligger oskyddade på Facebooks CDN-servrar är det väl deras problem…

*klicka klicka*

I vänsterspalten på min Facebook-profilsida ser jag en gammal bekantskaps ansikte. En person som jag var lite kär i. Bara lite, men det känns i magen. Hen. Igen. Jag ser henom där ganska ofta. Anmärkningsvärt ofta. Varför ligger hen där? Jag är aldrig inne på hens Facebook-profil, gillar aldrig hens statusar. Jag skulle vilja det, men jag vågar inte.

Vi känner ju inte varandra längre. De flesta av de som ligger i den där listan på vänner är sådana jag interagerar mycket med, men hen? Och den där andra som alltid kommer upp, som jag inte har någon kontakt med? Kan det vara så att de stalkar mig, att Facebook kanske vill smyga in henom i mitt medvetande, så att vi kanske tar kontakt.

Jag slår bort tankarna. Jag är fånig. Och jag kommer änså aldrig att få veta.

Något som är konstigt på riktigt är varför Facebook föreslår att jag ska lägga till den där personen som jag bara har två gemensamma vänner med hela tiden. Varför just hen? Jag har sett att det finns personer som jag har massvis av gemensamma vänner med, men som aldrig kommer som vänförslag. Kanske hade jag hens mejladress i Gmail, som jag lät Facebook logga in på för fem år sedan, när jag registrerade mig.

Eller är det bara mina hjärnspöken? Är jag paranoid?

Min förälder ploppar upp på Skype och bara måste få hjälp med en grej på ”datorn”, men jag vet att det sannolikt är något strul med Facebook.

”Bla bla bla, men min bild kom inte upp på hens Facebook!! Vad gjorde jag för fel!!?”

Jag vet inte. Jag blir lite irriterad, lite uppgiven. Jag vet verkligen inte. Förut kunde jag alltid hjälpa min förälder med hens ”dator”, men på senaste tiden… Jag vet inte längre varför Facebook gör som Facebook gör. Jag rycker för det mesta bara på axlarna och tänker ”Facebook…”

”Ja du, jag fattar inte riktigt Facebook,” säger jag till föräldern.

Hm.. Var är det där galna youtubeklippet jag såg igår, jag vet ju vem det var som delade det! Har hen raderat länken..? Har Facebook raderat det? Så olämpligt var det ju inte. Inte alls faktiskt, ju. Eller var det kanske bara ett gilla-klick som inte syns på hens profil?

Jaja, skitsamma.

Beaneditor alfalfaalfa 0.0.0.0.0.0.0.0.1

Nu tänkte jag visa er en tidig version av något jag pysslat med denna höst. Som jag nämnt är jag trött på automatisering av redaktörskap på nätet. I kampen om makten över memebranen försöker Facebook och de andra stora nätföretagen få oss att acceptera en ordning där de väljer vilken information, vilken statusuppdatering eller blogginlägg, som når fram till oss. Facebooks mystiska algoritm för ”toppnyheter” och Googles ogenomskinliga personliga sökresultat är inte något vi användare efterfrågat, det är något företagens reklamkunder vill ha. Vi irriteras över att vi inte riktigt vet vad vi missar, att vi inte har en aning om hur algoritmen som väljer ut våra toppnyheter fungerar, men vårt intuitiva motstånd nöts sakna ned.

Det jag försöker göra med detta projekt, Beaneditor, är att staka ut en ny riktning. Redaktören, urvalet och sammanhanget är en minst lika viktig, rolig och värdig syssla som bloggandet. En tidning redigerad av en maskin är lika ointressant som ett blogginlägg skrivet av en maskin.

Jag gjorde en screencast för att visa hur verktyget fungerar.

Det är en mycket tidig version av programvaran, men jag vill ändå bjuda in er att tänka och tycka om det. Registrera ett konto på aneditor.be och prova! Tidningen jag gör i screencasten finns på http://aneditor.be/hannesm

Många funktioner saknas ännu. Just nu fungerar den automatiska inläsningen av artiklar endast med WordPress och Blogspot, men tanken är att de flesta olika typer av innehåll ska stödjas. Det ska också bli några fler verktygsknappar, bättre HTML-editor, WYSIWYG-läge, pdf-generering (så att bloggar kan leta sig ut till personer som aldrig tänkt tanken att läsa på en dataskärm), osv. Kom gärna med idéer i kommentarsfältet.

Jag kommer lägga upp koden på beaneditor.org vartefter.

Kakade URL:er och URL-kakmonster

Twitter har en ”URL-forkortare” som heter t.co. Använder du Twitters webbklient ser du inte så mycket av den, men om du högerklickar på en länk och kopierar länkadressen ser du att de flesta länkar är t.co-länkar. Om du är uppmärksam har du sett att t.co är lite… konstig. Du har förmodligen också noterat att om du delar en t.co-länk på Twitter genererar de en helt ny länk istället för att den gamla återanvänds, samt att t.co förlänger URL:er som är kortare än längden på t.co-URL:er.

Märkligt, kan tyckas.

Men t.co är inte en URL-förkortare. Det är en URL-kaka. Anledningen till att det genereras en ny t.co-URL när du delar en redan ”förkortad” URL är att ditt användar-ID på Twitter kodas in i URL:en. Det innebär att när t.co-länkarna letar sig ut på nätet utanför Twitter, så kan Twitter läsa av vem som delade länken och datamajna information som de kan sälja till annonsörer och andra hugade spekulanter. Men vem som delade länken är inte det enda de kan läsa av.

Om den som klickar på länken är inloggad på Twitter med en kaka, kan Twitter läsa av även dennas identitet. Tänk nu också på mitt lilla Disqus-script. Twitter kan med den metoden lätt läsa av alla som är inloggade på Disqus, t ex. Om de har ett avtal med Facebook eller någon annan stor kakleverantör kan de rent teoretiskt registrera användare med sådana kakor också.

Vi kan även utgå från att andra stora URL-”förkortare” såsom bit.ly loggar dig när du tar omvägen om deras servrar.

Mitt förslag är blygsamt men allvarligt menat. Jag tycker vi börjar kalla förkortade URL:er för kakade URL:er och URL-förkortningsfirmor för URL-kakmonster.

Vi behöver sluta skönmåla kakade URL:er som ”förkortade” och kanske, men förmodligen inte, skulle det gå att hävda att den nya kaklagen omfattar URL-kakmonstren.

Ett fildelningsexperiment: Swedecopy

När branschklubben Copyswede införde sin provokativa privatkopieringsersättning på externa hårddiskar och USB-minnen tidigare i höstas (som sedan dess har halverats), fick det en oväntat effekt: Den lagliga rätten att privatkopiera med vänner fick uppmärksamhet.

Resultat: Swedecopy!

”Jag tycker det är dags att vi börjar utnyttja den privatkopieringsersättning som vi betalar till Copyswede,” skriver J. Ekblad på sin blogg.

På Swedecopy kan du lägga till dina vänner och dela med dig av den musik som du själv har ”köpt” — helt lagligt (vad jag förstår). Fint är att applikationen är öppen källkod, vilket innebär att du kan driva en egen privatkopieringstjänst om du vill hjälpa till att distribuera och demokratisera internet.