AASS #3

August Algot Saturnus Sabel delar Folkpartiets åsikt gällande de så kallade klyftorna.

[rmx1][rmx2]

AASS #2

August Algot Saturnus Sabel har sin inställning till internet gemensam med Björn Ranelid.

[rmx1][rmx2]

AASS #1

August Algot Saturnus Sabel instämmer i allt Roland Poirier Martinsson säger.

[rmx]

Bekvämlighetstvång och användarmakt

Jag vill att ni läser Erik Berg på Approximation om villkorade rum. Smakprov:

»Det är på Facebooks trottoarer vi går när vi ska över och träffa grannen och konspirera mot regeringen. Det borde därför vara en politisk fråga vem som kontrollerar infrastrukturen och därmed äger makten att sätta villkor och skriva regler för tillträde och deltagande.»

Det är för enkelspårigt att som jag gjort bara drömma om att alla hästar plötsligt ska rymma ut på stäppen, hur bra och möjligt det scenariot än är. Vi behöver alltså jobba i två spår:

1. Bygga ett decentraliserat protokoll för socialt nätverkande.
2. Jobba för lagstiftning om att alla offentliga platser, även de spotifierade och villkorade rummen (så länge som vi behöver dras med dem), ska ge tillträde och makt till alla.

Jag vill dock passa på att opponera mig mot Bergs påstående att:

»/…/ majoriteten går ändå in där det är mest bekvämt, varmt och säkert, på the Mall. Trots att offentligheten där är villkorad.»

Anledningen till att vi handlar på köpcentrum och använder Facebook är inte framförallt bekvämligheten, snarare tvånget. Städerna byggs om och vi försätts i en situation där vårt enda val är köpcentrumen. Småbutikerna i centrum blir lyxplatser som bara en mindre grupp bemedlade har möjlighet att mysa i.

När ett decentralt protkoll och klienter är utvecklade kommer nog inte bekvämligheten vara det som lockar användare att stanna hos de centrala varianterna. Jag tror snarare att portblockeringsfascister och rumphuggna datorer som Ipad kommer tvinga vissa användare att fortsätta använda Facebook på grund av deras uppkopplings och apparaturs tekniska tillkortakommanden.

Men oavsett om det är tvångs- eller bekvämlighetsskäl som får människor att inordna sig i förtryckande hierarkier (Facebook, Spotify, köpcentrum, inglasade gallerior), kommer de troligtvis bestå sida vid sida med nya protokoll. Vi måste alltså jobba för användarmakt även där, enligt punkt två ovan. Viktigt!

En ny -ism

»Liberalism har kommit att beteckna det som är bra för näringslivet, eller bra för tillväxten. Friheten påstås bli maximal om vi på så många områden som möjligt får agera som kunder på marknader.»

Isobel Hadley-Kamptz, Expressen 5/2 2010

Precis. Men för mig har inte bara liberalism kommit att beteckna detta – för mig är detta liberalism. Det är den ideologi som säger att inordnandet av alla människor i små mikrodiktaturer, företag, på något outgrundligt sätt kommer att ge människan maximalt handlingsutrymme. Jag förstår att många som kallar sig liberaler har en annan syn, men min personliga bild av liberalismen är ändå denna. Den är inprogrammerad, hårdkodad, i min verklighetsuppfattning.

Medmänsklighet för mig stavas socialism, en att vilja göra samhället så bra som möjligt för så många som möjligt. Det bär mig emot att erkänna det, men jag är inte så jävla öppen för att förändra min bild av etiketterna liberalism och socialism, tyvärr. Det springer för djupt.

Jag reagerar instinktivt negativt med en rysning när någon kallar sig/mig liberal. Omedelbart dyker tusen förutfattade meningar upp. Du är liberal, därför tycker du sähår eller sådär. Dessutom stödjer du det där eller älskar den där. Usch dig!

Nyligen höjde en samtalspartner rösten och sade ”Men fatta att du är socialliberal!” Till detta svarade jag att skillnaden mellan liberalism och en frihetlig socialism är din utgångspunkt. Jag sa medlande att:

»Handlingsutrymme för individen är helt nödvändigt för att kunna bygga ett hållbart kollektiv. Med frihet blir människor friskare och mer förstående varelser som således bygger bättre gemenskap. Du som socialliberal har en annan utgångspunkt, du tror att kollektiva lösningar kan bygga ett samhälle som empowrar individen. De två olika utgångspunkterna kan dock resultera i liknande sakpolitiska åsikter.»

Så ser jag på Hadley-Kamptz tankar om ”en ny liberalism”. Jag instämmer i det mesta, men känner att jag har en annan grund. Jag håller med (så in i helvete) om att tvångsarbete inte är en bra grund att bygga ett samhälle på. För att bygga ett kollektiv så bra som möjligt behöver vi ta tillvara varje ingående del på bästa sätt. Allra bäst arbetar människor när de är passionerade, när de brinner för det de gör och när de gör saker tillsammans. Bara genom att i så hög grad som möjligt avskaffa tvånget och låta människor engagera sig i det de verkligen älskar kan vi optimalt utnyttja människors kraft för att bygga kollektivet samhället.

Däremot har jag väldigt svårt att acceptera tanken på universella rättigheter. Mänskliga rättigheter och äganderätt måste i min mening alltid betraktas som verktyg. Som sådana kan de förändras och förbättras och göras av med när de inte längre behövs. Politik måste ständigt tänkas om utifrån nya omständigheter och tillkomna fakta. Vi behöver en vetenskaplig grundsyn på politik, där något som presenteras som sanning aldrig är rätt, per definition. (Därav inte sagt att politiken ska lämnas i händerna på ”vetenskapsmän”!)

❦

Jag känner en stark längtan efter något nytt. I mitt fall har det dock stavats ”en ny socialism”, men frågan är vad poängen med en sådan skulle vara om den är så slående lik den Hadley-Kamptzska nya liberala teorin. Problemet är dock att jag inte är konstruerad så att jag kan kalla mig liberal. Visserligen kanske namnet kan göra att en hel hög människor som redan kallar sig liberaler kan slinka med av bara farten i förändringslustan, men samtidigt utesluts en hel massa andra.

Vad jag skulle vilja se är dels att denna nya ja vaddå? fick en annat inkluderande och inte av samtiden missbrukat namn. Att en framtidsinriktad teori byggs med vänster-höger-neutrala ord som inte gör att människor sparkar bakut innan de hört målen och argumenten. Att det blir något nytt.

Men så: »Galoppify!»

Stäppen, stallet, glömskan och makten

”Goodies for the table with a fable on the label, drowning in miracle sauce. Don’t think I am that rude if I tell you that it’s cat food, not even fit for a horse!”

Ur King Crimsons ”Cat Food”, från In The Wake Of Poseidon, 1970.

I din dans med vackra sjuttiotalsimprovisatörer gör du plötsligt en piruett! Runt runt runt, du sträcker ut armarna och när du stannar är du alldeles vimsig, blinkar frenetiskt och trycker handflatorna mot tinningarna för att återfå fokus. När synintrycken blir tolkningsbara är du i ett helt annat sällskap – hästar! Du stirrar förvånat rakt in i en spretig man och hör ”ritsch!” nerifrån marken. En inte särskilt överraskad vallack med ett nyavrivet knippe gräs i munnen lyfter på huvudet, tuggar och glor tillbaka på dig från andra sidan av ett elstängsel. Vad hände, hur hamnade du här?

Foto: Lena M, gaverstad.se, CC-BY-SA

Den 24:e januari sände Filosofiska rummet ett program med titeln ”Människan och hästen” och underrubriken vad är en häst, vad är en människa och vad är det som människan och hästen har ihop egentligen. Redan under första minuten river programledaren och producenten Peter Sandberg av orden samspel, samförstånd och relation. Utan att andas drömmer hen vidare om ”en djupare förståelse mellan individen häst och individen människa” och ”ett förhållande mellan filosofen häst och filosofen människa”. Mest anmärkningsvärt (allt av förgående är dock alldeles häpnadsväckande anmärkningsvärt) i detta sammanhang är samförståndet, vilket vi ska zooma in på snart.

Vad är en häst? Vad är en människa?
De tre gästerna Jonna Bornemark, Petra Andersson och Mari Zetterqvist Blokhuis diskuterar först relationen mellan individer av de olika arterna. Bornemark nämner sin egen häst och säger att ”jag ser hur hon mår och hon ser hur jag mår”, samt talar om hur de jobbar ihop sig. Andersson pratar om sin hästs ”informationsöverläge” och kallar ridskolelärare för ”relationsrådgivare” och ”familjeterapeuter”, Zetterqvist Blokhuis å sin sida outar relationen mellan ryttare, häst och och tränare som ett ”triangeldrama”. Gemensamt för alla tre är att alla interaktioner med hästar omdefinieras i termer av mänskligt beteende.

Till radioprogrammets och gästernas försvar skall först sägas att de på ett ganska intressant sätt diskuterar genusfrågorna kopplade till hästvärlden, men i det som vi intresserar oss för i denna text tycks experterna vara helt överens. En häst är en människa.

”Hääästar… Hästar är människor!”

Men hallå, hästar är ju inte människor. Hästar är hästar och hästar pratar hästarnas språk!

Hästar har inte jämlika relationer med sina artfränder, hästar är hierarkiska djur. En flock inordnar sig i en rangordning med en flockledare i toppen av pyramiden, på så vis blir individerna trygga. Sättet för en människa att tämja en häst är att inrätta sig själv som flockledare, inte att ge sig in i flocken på lika villkor och med hjälp av terapeuter i samförstånd med hästen komma överens om hur relationen ska se ut. Metoden för att uppnå detta innefattar att med kyla, lugn, känsla, intelligens och teknik lura hästen att sätta dig högst i hierarkin.

Vad är det som människan och hästen har ihop egentligen?
Hästhållning handlar om att bygga underkastelse, makt och hierarkier. Din uppgift som ryttare är att få hästen att acceptera de kriterier som du på förhand satt upp för ert förhållande – få den att gilla läget som underkastad. Det är motsatsen till att genom ”samspel” bygga en relation i ”samförstånd”!

Men varför måste ryttarens förhållande till hästen förmänskligas? Vad vinner vi på att förhålla oss till hästen som en vän och inte som ledare? Varför måste tränaren omdefinieras till att vara terapeut?

Foto: Lena M, gaverstad.se, CC-BY-SA

Jag tror det är något i tiden. Det Sociala står högre i kurs än det tekniska. Gemenskap påstås vara den nya valutan. Relationer ersätter pengar. Således känns makt över andra individer förlegat och är inte lika fräscht som förhållanden till dem. Här anas ett problem när Det Sociala Paradigmet ersätter det hierarkiska ditot och de hierarkier som ändå lever kvar glöms. I denna tidstrogna tro på det sociala förhållandet till våra hästar blir förljugenheten särskilt tydlig.

Tanken på att hästägarna och hästarna skulle ha relationer i samförstånd har naturligtvis ingen som helst anknytning till verkligheten. Människan äger hästen och bestämmer över den. Utöver det har människan ett arsenal smarta knep för att hästen inte ska strula och därmed råka bli mindre värd eller ge människan mindre nöje. Så enkelt är det, det är inte nödvändigtvis bra eller dåligt, rätt eller fel – det är fakta. Så länge människan håller stäppdjuret häst fånget kommer förhållandet alltid vila på denna grund.

Vi vinner alltså inget på att förmänskliga hästarna, men det låter mycket bättre att prata om hur vi bygger relationer till hästarna än hur vi kuvar dem. Problemet är vi börjar tro på våra egna lögner, vi ser plötsligt hästen som en vän istället för en fånge. Ledaren människa skaffar sig en galen bild av sin egen roll.

Det förhästligade nätsamhället
Här blir hästvärlden ett mikroexempel på något som pågår i samhället i stort, att makt blivit något så fult att ingen vill förhålla sig till den som ändå finns där. Den visar hur vår rädsla för förtryckande hierarkier gör att vi inte ser dem trots att de står mitt framför näsan på oss.

Låt oss titta på den frihetsälskande islandshästen, van att i flock galoppera över det vidsträckta isländska landskapet. Dessa importerar vi till Sverige, spärrar in dem i små boxar utan möjlighet till att lyda deras instinktiva flyktreflexer och med kraftigt begränsad möjlighet att interagera med andra hästar. Hästen glömmer snart de stora fria vidderna. Referensen för vilken frihet och glädje som är möjlig försvinner, stallet blir dess allt och alla känslor blir relativa med den trista vardagen i boxen.

Målet för ryttaren är att få hästen att bli glad varje gång hen tar ut den på en ridtur. Visserligen är vistelsen utanför stallet också ett förtryck av hästen, precis som inboxningen, men ett drägligare sådant. Naturligtvis kommer ridningen till slut att tolkas som en gåva, frihet och glädje av hästen. Då har du lyckats i träningen – hästen är förledd att känna att arbetet den utför under ridningen görs av eget intresse.

Enter Spotify. Tanken med tjänsten är att stänga in oss i ett stall, få oss att glömma vidderna som den traditionella fildelningen erbjöd, uppfatta tjänsten som vårt musikaliska allt och därigenom återupprätta den gamla hierarkin med skivbolagen högst. Instängda i tjänsten tappar vi perspektivet och referenserna, vi får ju allt vi ”behöver” inom stallets (tjänstens) väggar. Vi ser inte att vi genom tjänsten faktiskt arbetar åt skivbolagen, lyssnar på deras reklam, bygger deras sociala kapital och ger dem ovärderlig information om våra preferenser och beteenden. Vi gillar läget och tror att det är vi som får något när vi konsumerar deras musik, precis som hästen tror att det är den som får ut något av att bli få komma ut och bli riden. Vi är musikaliska islandshästar som håller på att tämjas av skivbolagen, stallas in i tjänsten och förlora perspektivet.

Om vi är islandshästar instängda i stallet Spotify, så är vi på Facebook mer lika en annan hästras – halvblod. Halvblod är hästar som hållits i fångenskap i så många generationer att inte ens instinkterna påminner om den större världen utanför stallet. Lynnet har förbättrats genom avel, hästarna underkastar sig lättare eftersom de inte har förmåga att ens föreställa sig livet på stäppen.

Det stora fria livet utanför Facebook har aldrig funnits. Ett fritt decentraliserat protokoll för sociala nätverk är fullt möjligt, men vi gick direkt till en centraliserat mastodonttjänst. Här jobbar vi gratis med att bygga Facebooks enorma samling kategoriserade information, i tron om att det är vi som står i tacksamhetsskuld för att vi får interagera på deras sajt. En hästägare skulle jubla över vårt underbara lynne. Vi inordnar oss med glädje i en onödig förtryckande hierarki, för att det är det enda vi vet. Vi ger bort makt gratis för att vi inte känner till friheten utanför. Men vi kan faktiskt bygga ett decentraliserat Facebook – gräsbeklädda vidder gapar tomma utanför stallet. Om vi bara förstår att det finns något annat utanför våra boxväggar kan vi flytta till ett så otroligt mycket större och öppnare ställe.

Att inte förstå sin roll
Skivbolagens och Facebooks maktanspråk är onda. Människor ska inte behandlas som hästar. Fan, hästar borde inte behandlas som hästar. Att genom fula knep låsa in människor i  små onödiga och perspektivinskränkande boxar/tjänster är fel. Försvårande för diskussionerna är dock att människorna som driver denna utveckling inte förstår sin egen roll. I deras analyser av sitt eget beteende är orden makt och förtryck lika frånvarande som i hästägarnas, trots att det är precis de sakerna de håller på med. De har definierat samvetslös maktgalenhet som customer relations, relationer till samförstående kunder. De konsulter som hyrs in för att hjälpa företagen att underordna sig sina kunder kallas inte sällan för kundombudsmän, vilket på ett förljuget sätt upphöjer kunderna till makthavarnas nivå, ungefär som hästarna blir människor och tränare blir terapeuter i hästägarnas nyspråk.

Makthavare kommer alltid vara makthavare. Tjänsteleverantörerna kommer alltid behöva sätta sig själva i toppen av pyramiden, att ”attrahera” kunder är att lura dem att inordna sig i tjänsten och underordna sig leverantören. I mellanhandsinternet har vi i vissa fall möjlighet att byta stall. Men alla sådana bygger på förtryck, det enda rimliga är att slå oss fria från stallen och rusa ut på stäppen där vi hör hemma.

Det håriga mötet med den progressiva sagan

Det magiska taket på Skylark guesthouse, här påträffas de mest oväntade människor. Rymdraketsingenjörer, nederländska Vitryssland-nördar och engelska yogaintruktörer i en brokig blandning. Gemensamt för de flesta är laptopinnehav och internetberoende – vårt tillfälliga hem är nämligen det enda billiga stället i stan som har wifi.

Britten Jamie Peters var dock datorlös. Hen kom upp på taket och satte sig vid bordsgaveln och dök rakt in i de svepande kvällsdiskussionerna. Fransk konstnärsmustasch, vacker och ruskigt medfaren men stolt över sitt intensivt levda liv. Som från många i hens ålder sipprade genast berättelser från 1968 fram. Först lyriska minnen från tiden som basist i Hair-musikalen i London. Åh, den var så revolutionerande, intygade Jamie. Nakenheten, det tidigare oskådade greppet att låta skådespelarna börja med att sitta i publiken och plötsligt kravla upp på scenen. Den utmanande praktiken att kasta om rollerna och tvinga bandet att plötsligt spela Donna i en annan tonart för att den nya rollinnehavaren inte kunde sjunga lika högt som den föregående. Ögonen lyste på människan vid bordsänden.

Hair, London 1968

Hair, Paris 1969

Jag är uppfödd på berättelser från Hair-uppsättningen i Paris, så Jamies gristrande blick och stories kändes härligt hemtrevliga. Intresserat jämförde jag dem med de återgivningar som jag växt upp med, noterade att brittens innehöll betydligt mer LSD-reklam. Acid var det som gjorde London-uppsättningen så bra, enligt henom.

Samtidigt med Hair spelade Jamie i bandet Boris. De var väldigt progressiva, intygade hen, men fick tyvärr aldrig ge ut någon skiva. Kort tystnad, jag fick en dyster blick. I en intervju i Ptolemaic Terrascope 1991 berättar trummisen i Boris, Jamie Muir, om bandet.

”Boris was really a very good group. The main man was Jamie Peters who played bass. He’d played with Georgie Fame and Dusty Springfield. I met him completely by chance and we got together to play some pretty wild improvised music. Then there was a guitarist, Jim Roache (ex-Collosseum) and a tenor saxophonist, Don Weller, both of whom had been in Major Surgery. And myself on drums.

Boris just collapsed through lack of work really. It was a good live band playing improvised music with lots of lunacy. We did do a demo: some American film company had a project to make a film about the rise of a rock band from nothing to stardom and had been all over Europe interviewing groups. They came across us and decided that we were the ones; took us out for a fancy meal and we did a demo for them. It was a very rushed job, we only had about four hours. Anyway, it fell through because they ran out of money. That was when I learned not to waste your time getting your hopes up or to believe something until it actually happens. We broke up for various reasons, but it was a good band.”

Jag berättade att jag lyssnat ganska mycket på brittisk progressiv rock från den tiden, speciellt King Crimson (såklart). Jamie sken upp i sitt söta leende och berättade att Muir sedermera blev en av King Crimsons trummisar. Själv hade hen provspelat för jobbet som basist och sångare, men blivit ratad. Provet hade bestått i att spela och sjunga den då outgivna Cat Food, bara sådär, rakt upp och ner. Robert Fripp hade dock varit väldigt rolig att spela med, sa Jamie med drömsk blick och utan bitterhet. ”Fantastisk,” mumlade hen vidare. Jag höll med.

Sitt väl levda liv till trots hade dock inte Jamie konfronterats med en rabiat fildelningsförespråkare som jag själv tidigare. Remix hade hen inget för. Vaddå lixom, pilla på några rattar och tro att man har skapat något nytt, vad är det? I ett misslyckat försök att visa vad en lite bredare remixdefinition kan vara, visade jag Kutimans ThruYOU. Det imponerade föga på en gammal progressivrockare, låst i den utvecklande men lite väl idealiserade tron på möjligheten i att skapa nytt.

Vi skiljdes den kvällen med olika åsikter, men jag kände mig mycket rikare. Den progressiva rock som jag för några år sedan maniskt samlade via DC++ hade plötsligt förvandlats från magi till verklighet. Jag hade fått en länk in i en historia jag kände så väl, men som tidigare bara varit en saga. Märkligt, oväntat och underbart.

Det oförmögna kollektivet

”Att bunta ihop alla sjuka människor, oavsett krämpor, oavsett handikapp och oavsett social ställning och säga att alla dom mår bra av att komma i arbete, det är total brist på kunskap om hur människor fungerar och total brist på hur arbetskraft fungerar och total brist på intelligent resonerande och rent jävla skitsnack!” (LB-Blogg 22/1 2010)

Citatet säger något väldigt viktigt om sjukdom – den är individuell. Influensa är exempelvis inte en sjukdom, det är så många sjukdomar som människor som har viruset. För vissa är tillståndet livshotande, för andra en bagatell. Detsamma gäller kroniska sjukdomar – varje människa har sin egen variant av fibromyalgi, reumatism eller diabetes. Påverkan på individen är olika för alla. Den så kallade arbetsförmågan, gränsen för hur mycket tvång som en människa tål innan den får psykiska eller fysiska besvär, är för alla dessa människor olika.

Kollektivet
Jag har själv gett uttryck för en kollektivistisk syn på sjukdom. I Det föränderliga manifestet menar jag att De sjuka är de människor som inte förmår leva upp till kravsamhällets förväntningar. Men problemet är inte att en stor del av människorna har en kollektiv oförmåga som exkluderar dem från samhället – problemet är att samhället inte inkluderar alla människor oavsett deras individuella förutsättningar.

Samhället har ritat en mållinje och bestämt att alla som inte orkar springa till den på en viss tid är ett sjukt kollektiv. Men det finns lika många anledningar till att människorna inte orkar dit som det finns orkeslösa människor. Vissa kanske verkligen ville vara med i löptävlingen men utan att orka – andra kanske inte var intresserade av löpning från början.

Lösningen är att sudda ut mållinjen, göra av med tvånget och skapa ett samhälle som inkluderar alla oavsett individuell förmåga eller intresse. Således blir sjukdom en kollektiv angelägenhet som har kollektiva lösningar. Men lösningen består alltså inte i att hitta en gemensam strategi för alla sjuka, utan i att tillsammans förändra samhället. Att avskaffa tvångssamhället.

Förmögenheten
Enligt Wikipedia är sjukdom ”ett tillstånd som karakteriseras av fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa” (min kursivering). Men det är tydligt att ohälsa i samhällets definition bytts ut mot oförmåga. Att vara frisk har blivit synonymt med att ha förmågan att varje dag tvångsarbeta en av samhället bestämd tid. Förmår du inte leva upp till friskhetsnormen skickas du på diagnostisering. Vare det Adhd, Asbergers syndrom eller borderline – alla oförmögna passar in i någon diagnos. ”De friska” är de som ännu inte blivit diagnostiserade. Deras hälsa är inte bättre, men de förmår. Som belöning skänks de förmögenhet.

Så omvandlas bilden av sjukdom från att vara ohälsa till att bli oförmåga. Från något självupplevt till något samhällsupplevt. Men denna nya definition av sjukdom motiveras kollektiva lösningar för ”problemet” som påstås vara De sjuka. De får en gemensam problemformulering i sin oförmåga att ge efter för tvånget.

Oförmågan att leva upp till kraven kan mycket väl vara orsakad av en individuell ohälsa som kräver individuell medicinsk behandling (men inte nödvändigtvis med medicin), men det handlar lika ofta om människor som bara inte har en personlighet som tillåter dem att ge efter för arbetstvånget. De är inte lata, de är inte arbetsskygga – de har en annan riktning och fart än vad samhället kräver.

I ljuset av detta är det inte konstigt att de styrande tror att de kan omvända de oförmögna till att bli arbetsförmögna. Den nya definitionen av sjukdom har gjort De sjuka till en homogen grupp. I den gruppen ser politikerna människor helt utan ohälsa som därmed borde kunna tvångsarbeta. Men att omvända dessa i deras ögon arbetskapabla individer är en omöjlig och feltänkt uppgift. Samhället ska inte anpassa människorna efter sig självt – tvärtom. Samhället måste hitta ett system för att inkludera alla, oavsett vilken personlighet (”diagnos”) de har.

Det allra vidrigaste är att den del av De sjuka som verkligen lider av ohälsa dras med i den nuvarande regeringens besatthet av att omstöpa de sjuka oförmögna till att bli (tvångs-) arbetsförmögna. Istället för att ges den individuella medicinska behandling de behöver, pådyvlas de ett kollektivt politisk tvång – knappast hälsobringande!

Den tredje gruppen
Vi måste börja skilja på de som har ohälsa och de som ”bara” är har en oförmåga att tvångsarbeta. Därefter måste vi lägga upp en strategi för att inkludera denna tredje grupp människor. De som varken är sjuka i den egentliga betydelsen, ohälsa, men som ändå inte kan/vill leva upp till tvångssamhällets krav. De som har en egen livsriktning. På så sätt kommer sannolikt även ohälsan att minskas och stor samhällsnytta uppstå.

Första steget är allas rätt till deltid. Nästa steg är 0-timmarsdagen och medborgalön.

Jag och rymdraketsingenjörer

Vi gick till en restaurang på klippan och slog oss ner på andra våningen. Som vanligt var vi en brokig blandning nationaliteter, men som vanligt bara från olika västvärldshörn. Den amerikanska rymdraketsingenjören kröp upp i den bakåtlutade råttingstolen blickade ut över det kolsvarta havet. Längs horisonten flimrade ljusen från fiskebåtar ute på sin nattslånga jakt efter svärdfisk och andra till utseendet spektakulära turistlockande fiskar. Jag tittade ner på gatan och den långa rad av vitkaklade bord, ett utanför varje restaurang, där förra nattens fångst låg och ruttnade bort.

Rymdraketsingenjören berättade att hen brukade be sina bordsgrannar om att få äta upp deras kvarlämnade fisk efter att de mättnat. Det gick oftast bra, menade hen, även om det kunde skapa viss förvåning. Jag studerade henom och tänkte imponerat ”så orädd och cool, sådär som jag vill va!” och blev ögonblickligt lite kär.

Diskussionerna längs bordet virrade sig fram till fett och Omega-3-fettsyror. Jag redogjorde för mina wikipediakunskaper i ämnet och om hur fisk-omega-3 (som är bättre än t ex raps- eller linfrö-omega-3) kommer från alger från början, att vi egentligen inte behöver mellanhanden fisk. Om bara t ex Oatly berikade sin goda Havredryck+ med alg-omega-3 (som finns att köpa), så skulle men du måste äta fisk för att inte bli dum i huvudet-argumentet falla. Det märktes nog att jag sagt de där sakerna förut, men vafan.

”But like, the smartest people I know, mathematicians, eats only white bread and butter,” sa plötsligt rymdraketsingenjören och tittade ut på fiskebåtarna, i syfte att undvika reaktionerna på hens totaldissning av samtalsämnet. Jag tänkte att ehhhh, skrattade till ofrivlligt och sa sarkastiskt att ”matematiker ju oftast är jättesmarta ju”. Hen tittade storögt på mig och svarade inte. Hen förstod inte överhuvudtaget vad jag menade, varför i helvete jag hade ett sarkastisk tonläge. Tydligen var det fakta för henom, att matematiker är smarta. Det blev ganska tyst och jag var inte en gnutta kär längre.

I köket dagen efter redogjorde ingenjören spontant för sina planer för att tjäna pengar. Det handlade bara om att hitta något som folk ville ha och göra det billigare än andra, sa hen. Jag hummade ointresserat och undvikande, men ådrog mig ändå frågan ”vad har du för plan för att tjäna pengar?” Jag mumlade att jag nog snarare skulle bli ännu bättre på att göra mig av med olika typer av ”behov” och se till att kosta mindre pengar och således inte behöva tjäna så många. ”Intressant,” sa hen. Intressant i ordets artiga och distanstagande betydelse, typ den här brännmaneten smakar intressant.

Under kvällen dracks det öl på taket. Rymdraketsingenjören slog sig av någon anledning inte ner bland oss andra trots att ansatser gjordes för att erbjuda henom stolar. Istället ställde hen sig lutad mot takräcket, bakom mig. Samtalet kretsade kring västerländska kvinnor som tafsas på av indiska män. Teorierna cirkulerade bland annat kring att ”problemet” är att kvinnorna bryter mot den indiska normen och därför blir lovliga byten för andra normbrott.

Jag försökte styra diskussionen mot mer kulturrelativistiska håll och berättade om ryckandet i mina flätor. Rymdraketsingenjören utbrast då inte helt oväntat ”vaddå? såhär?” och ryckte samtidigt ganska hårt i en fläta. På fullt allvar och utan att se parallellen med de indiska männen, presenterade hen teorin att ”två flätor – haha – that’s asking for it!”

Jag tittade förvånat på henom. Hur i helvete tänkte hen nu? De tafsande indiska männen resonerar på precis samma sätt. ”Men de ber ju om det”, de västerländska kvinnorna! Precis på samma sätt som normbrottet man med flätor tydligen gör icke på förhand godkänd kroppskontakt med främlingar tillåten i Sverige – på samma sätt blir tafsandet på västerländska kvinnor okej i vissa indiska mäns ögon, för att de bryter mot normen om hur en kvinna ska klä och bete sig.

Jag deltog inte så aktivt under det fortsatta samtalet. Inom mig växte ett paralyserande hat riktat mot rymdraketsingenjören. Plötsligt diskuterades ravioli och tortellini. Plötsligt insåg jag att rymdraketsingenjören betraktade mig som en ingenjör. Plötsligt tillät hen sig raljera över hur jag därför säkert bara åt konservburksmat.

Jag vet inte vad som förolämpade mig mest, att jag skulle vara dålig på att laga mat (jag är grym på det!) eller att hen uppfattade mig som ingenjör. Spelar ingen roll – hatet bubblade över. I mitt huvud knöts trådarna ihop. Anledningen till att ingenjörer och matematiker är så jävla puckade, konstnärligt handikappade och politiskt omedvetna måste vara brist på Omega-3, tänkte jag.

”Well, most engineers are assholes and complete morons,” morrade jag.

Jag ångrade mig direkt. Det är idiotiskt att trappa upp en konflikt. Lösningen är alltid att tålmodigt förklara sitt alternativa synsätt, att motstå varje försök till upptrappning. Att oförtröttligt bygga förståelse.

Rymdraketsingenjören lämnade.

Etiketter: ingenjörer, deteknik, konflikthantering, förståelse, omega-3